- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 3. I vårbrytningen /
149

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FRÅN HAVET - Markus Larsson advokat

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FRÅN HAVET 149

kobben, där supen av samma namn togs, ty nu skulle
vi ut på öppna sjön.

Solen gick ned, och i västra horisonten hade
mörka molnmassor hopat sig som berg. Ibland brusto
de, och ut ur den svarta väggen flöt, som ur en
vulkan, en massa rött ljus, så intensivt, att ögat
bländades och såg allting ännu svartare sedan. Det
började stänka framifrån stäven; samtalet tystnade;
snuggorna slocknade; sjöarna blevo allt högre, och
båtens rörelser oroligare. Man kände varje nyck
av vinden. Då ryckte det till i seglet, läsidan låg
under vattnet, och det forsade om fötterna.

- Stick på skotet! skrek jag ofrivilligt.

- Är han rädd? frågade Otto och höll an lika
fullt. Då teg jag. Båten pressades nu fram med
slaksidan så hårt, att intet vatten kom in mera.
I stället slog sjön över från lovart. Framåt gick
det, så att det pep om’et. Då sprang fockskotet.
Båten girade till, seglet flaxade och slog så
olycksbådande, att jag verkligen blev rädd. Hela företaget
syntes mig så oerhört oförskämt, så löjligt djärvt,
att jag började skratta. Jag satt liksom mitt i sjön.
Vatten in i båten, halvkrossade sjöar bak ryggen,
skummet som ett yr fram i fören, och läsidan ett
kvarter under ytan. Emellertid började jag frysa,
ty vattnet gick över pälskragen och sög sig ner
efter ryggen. Fötterna voro i vattnet till smalbenet.

Snart var skotet lagat, och vi i full fart igen.
Jag började tänka över belägenheten. Otto hade
krupit upp på lovartsidan. Över kavajen hade han
dragit en vit sticktröja, som gjorde ett lika kallt
intryck, som det av skjortärmar. Den sista röda
solreflexen föll på hans mörka ansikte. Varje gång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:27:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/vaarbryt/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free