Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - HÄR OCH DÄR - För konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1QO I VÅRBRYTNINGEN
som jag kom att fria. Otur också att jag skulle komma
att fria, just som gubben dog.
Sedan friade L. aldrig mer.
Hans levnads slut nalkades, och symptomerna
voro nog kraftiga att övertyga honom själv därom,
han som likväl aldrig trott att han skulle dö,
förrän åtminstone framåt sitt hundrade år.
Han blev retlig till lynnet, och alla övergåvo
honom, till och med de unga. Blott Nyberg och jag
höllo ut.
En kväll hade vi gjort kvartetter tillsammans,
och L. hade uppfångat en ung notarie som spelte
altfiol. Gubben var den kvällen alldeles omöjlig -
ingen takt, ingen ton i flöjten; det gick sönder
oupphörligt.
Notarien, som brukade spela med i Mazérska
kvartetten, blev ursinnig och gav L. hårda ord hela
kvällen. Till slut utbrast han med den mest
överlägsna ton:
- Hör nu, vågmästare! stoppa herrn sin pipa i
säcken och knyt väl igen. Herrn skulle aldrig ha
kommit sina läppar vid en flöjt, ty herrn har ju
varken öra eller begrepp om takt!
L. satt mållös. Ännu hade ingen haft hjärta
att säga honom sanningen, och nu kom hon som
ett åskslag över honom. Han förlorade det enda
han hade att stödja sig vid - tron på sin
musikaliska begåvning. Hela hans förflutna liv låg som ett
moln bakom honom, och nu förstod han med ens alla
de lömska skratten, som han förut ej aktat på.
Nyberg, den ädla själen, som alltid trott på L.
och nu såg honom krossad och förödmjukad, blev
upprörd i sitt innersta av harm och sprang upp från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
