Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICITET OCH GERMANISM 93
Alltså: det obehärskade har blivit föredöme,
barbariet har blivit upphöjt till fälttecken.
När världsstriden mellan klassicitet och
germanism flämtar som rödast, vaknar för minnet
den gamla sagan om giganternas härnadståg mot
Zevs. Denna gång äro dock de glödande ekar,
som slungas över Olympen, från Harz och
Thii-ringen och klippstyckena från Seveberget, och det
mullrande jordskalvet kommer från det stora
heidelbergska vinfatet, som de anfallande rulla
framför sig. En av de forna giganterna hette
Alkyonevs, vilket nära nog leder inbillningen mot
det forntyska mansnamnet Alkuin, och det var det
sällsamma med denne rese, att ingen kunde
övermanna honom så länge han stred på sin
födelsebygds mark. Månne han icke lever än i dag med
sin kärlek till den fäderneärvda torvan och med
germanskt blod i ådrorna, och först bunden och
bortförd till de klassiska ländernas konstskatter,
mister han till en tid sin styrka! Dock berättar
sagan slutligen oraklets spådom, att endast en
dödlig skulle kunna rädda gudarna, och snart
skymtade också genom röken Herakles’, tuktarens,
blankslitna och av nattdimman ännu fuktiga
klubba. — Hur länge skola vi denna gång vänta
dig, Herakles?
IV.
Aldrig mötte lyrans gud en makt, vilken så
helt förintade hans stränghet och hans heliga
allvar som humorn. Vad är då denna humor? —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
