Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 STRIDSSKRIFTER
nere vid Siloa? De äro Den heliga jungfruns
och skola pryda hennes altare. Det är därför
han dragit av järnhandsken, så att fingrarna skola
stingas och blöda. Om ingenting av allt detta tala
riddarna, fast de så häftigt teckna med armar och
händer. De tala om ett människoverk som är deras
eget. De tala om de sköna och kostbara mattor,
som de nästa morgon vid Sigurd Jorsalafars intåg
ärna utbreda på gatorna. Månne de icke med
vapen i hand erövrat flera av de mjukaste från
Saracenerna? Men de vackraste ha
johanniter-systrarna själva förfärdigat med bilder av solen
och de vita rosorna vid Siloa. Ingen i hela
Jerusalem nändes någonsin beträda dem utan àtt först
avdraga skorna och knäböjande kyssa de med
silver inflätade fransarna. I långa år ha systrarna
sent in på nätterna strävat vid sitt arbete till Guds
ära, ty vad kan mer förhärliga Gud än just ett
människoverk som är skönt, ett verk av tankande
varelsers bemödanden och färdighet, ett verk av
hans egna barn!
Men i lägret utanför staden sitter ännu Sigurd
Jorsalafar vid det alltför långvariga och
bullersamma gästabudet. Där skrattas mycket, men han
lyssnar icke utan trycker handen mot hjälmringen,
och mellan fingrarna hänger det gula håret långt
ned över hans kraftiga kämpaarm. Han längtar.
Han längtar hem till den havsvik, där man vid
stilla väder kan höra det första hundskallet från
Lade kungsgård. Han stirrar ut i skymningen och
fyller den med sitt eget svårmod. Solen är hans,
skyarna äro hans. Han är ett med skymningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
