Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROLETÄRFILOSOFIENS FÖRFALL 171
merna, men aldrig ett ögonblick danare. Att göra
80-talet till en skapelse i kaos’ natt är barnslighet
och inte kulturhistoria. Eller också är det ett
litteraturpolitiskt parti Svälta räv, där det grundligt
smusslas med korten under bordet. Man glömmer,
att Sverige och Finland redan före 80-talets inbrott
hade en litterär sommar, vars frukter ännu äro
friska. Och det är ännu en sak, som man bör
tänka på. Kanske var det ändå till sist det
märkvärdigaste med 80-talet, att många av herrarna
just då voro unga. Både realism och romantik
florerade redan på 60- och 70-talet. På teatern,
där man då fick beundra några av våra allra
yppersta sceniska storheter, spelades Topelius,
Hedberg och Blanche. Sven Adolf Hedin var redan
i elden, och Viktor Rydberg utgav »Bibelns lära
om Kristus» redan så tidigt som anno 1862. Så
såg det ut på 60- och 70-talet. Det var ingalunda
något dödvatten.
Med 80-talet växte oppositionen. 80-talet blev
en oppositionstid, liksom 30- och 40-talet hade
varit det, och Crusenstolpe och Palmaer vände sig
belåtet i sina gravar. Och nu kom parollen utifrån,
i all synnerhet den konstnärliga. Ibsen och
Björnson voro de ledande idégivarna, som då behärskade
oss ungdomar. Från dem, från Kielland och från
den fransyska skolan härflöto de konstnärliga
impulserna i de fall, där de inte knöto sig till
äldre inhemska traditioner.
Nej, Strindbergs inflytande på ungdomen var
av ett helt annat slag. Han eldade på under
oppositionen och han verkade stimulerande. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
