Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
STRIDSSKRIFTER
tillber inte fixstjärnör, utan sökande lyktor på
stigarna. Som alla svaga personer letar han
sanningen i ytterligheter och märker inte, att hon går
rak och konungslig mitt på vägen. Han vänder
sig aldrig till logikens stora byggherrar, som endast
kunna uppstå ur hög odling. Till dem är det man
längtar, när man läser Strindbergs lätta journalistik,
där ljudlekar och öknamn inte mäkta dölja den
brist på verkligt idésnille, som vållar att jord
och himmel dansa runt som kring en lapptrumma.
När han slutligen vänder sig till religionen,
blir den en ny stridspåk, och gamla testamentets
glåpord surra upp som yrvakna getingar. Luften
blir inte högtidsklar och tyst. Han säger inte:
Du skall göra det goda, därför att det är en salighet.
Utan han säger: Du skall börja din dag med någon
liten god handling. Då rinner vattenledningen i
köket. Då krånglar inte det elektriska ljuset i
lamporna. Och då kommer det inga tråkiga besök.
Det är en religion för tjuktjer och lapska besvärjare,
som spöken rycka i kläderna och som smörja
stenar. Däremot saknar han den lapska trollkarlens
förmåga att stundvis låta själen flyga bort i
fågelhamn och se tillbaka på den kroppsliga bostaden
som på något främmande. På en sådan höjd bli
ögonen milda och vänliga som stilla ljus, när de
blicka ned över jordens strid. Allt blir för dem
överskådligt och får sina rätta mått. En sådan
upphöjd,, äkta manlig objektivitet saknar Strindberg
alldeles. Han skakar oupphörligt på kedjor, som
inte äro något annat än begränsningen i hans eget
väsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
