Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROLETÄRFILOSOFIENS FÖRFALL 175
Vad som under alla dessa vandringar och
äventyr förgyllt hans vapen, är hans ordkonst.
Hans språk har inte den osynlighet, som låter
innehållet ensamt tala. Han är stilist och
pam-flettist och har sin lust i att bryta och knäcka
satserna. Stilen är burlesk och bullersam och klippt
och skuren för folkliga polemiker. Den ger
kindpustar och danska skallar, men kan också någon
gång med oväntade anslag locka fram idyller eller
få en god allmogeton som i Kronbruden med
orden: »Tyst, tyst! Farfar grundar!»
Det drastiska maneret hade i Strindbergs
ungdom börjat sitt tåg från Paris upp mot Norden.
Till och med Ibsen och Björnson kunde slutligen
inte motstå att kila in åtminstone ett »fult ord»
i vart och ett av sina stycken liksom en prick i
ögat. Egentligen var det alldeles mot deras
skaplynne. Ibsen var därtill för mycket aristokrat, och
Björnson skg helst vackert. Hos Strindberg åter
träffade det drastiska naturlig jordmån och parades
med vissa svenska traditioner av äldre data. Det
svenska lynnets pendel svänger mellan det råa
och det sentimentala, mellan senapsburken och
sockerskålen. Och mången stockholmsk gammal
stofil, som på källaren Pelikan mediterar över sin
grogg, känner ännu bröstet mjukna vid tanken
på den Strindbergska prosan. Så fort figurerna i
pjäsen eller berättelsen bara väl få syn på
varandra, braka sabelhuggen, ända till dess det inte
finns mer kvar av de båda tappra hjältarna än två
par tomma kragstövlar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
