Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 STRIDSSKRIFTER
Människan har småningom så förgapat sig i
sina fötter, att hon glömt huvudets skönhet. En
sådan självstympning skulle på längden innebära
människans självuppgivning, hennes glömska av
allt som blivit hennes högsta mål på den lilla
ensamma stjärnan jorden. , En så vidunderlig lära
kan heller aldrig bli annat än tillfällig, och ingen
har heller på allvar lyckats att sätta
proletärfilosofien i system. Tvärtom h¾ hela tiden vid sidan
gått strömningar, som påmint människan om
hennes värdighet. Nietzsche var det grannaste
förebudet om en ny lösen, men också bara ett förebud,
ty hans vitsiga oeh utåtvända polemik blir ändå
alltid en filosofiens Buch der Lieder. Vad tiden
skyndade att tillgodogöra sig hos honom, var
egentligen hans barbariska element: den gruvliga
truten. Två Nietzscheaner stå aldrig ut med varann.
Råkas de vid ett middagsbord, sitta de och
kallsvettas, och den ena låter knappt den andra få en
syl i vädret. Så het är deras iver att mellan vart
glas vin avsätta gamla och nya gudar och system.
Men det är barbarer, som föra sådant oväsen.
Vis, saklig, stilla och försynt, med ett vänligt
leende, så skall människan vara.
Oavbrutet har det dock alltid funnits en liten
grupp av antibarbarer och idealister, som försökt
att vakta odlingens kronjuveler. Några ha stått
långt till vänster, andra till höger, och väl
förtjäna de namnet »de sista romarna». Men de ha
haft tiden emot sig. De ha blivit allt mer försagda
och deras röster allt sprödare och tröttare. Utan
rörelse kan jag inte tänka på deras glesa lilla flock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
