- Project Runeberg -  Kultur- och personhistoriska anteckningar / Första delen /
197

(1915-1920) [MARC] Author: Oscar Fredrik Strokirk
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

{197

nungs lif har i dag varit i fara och endast genom din rådighet har det blifvit frälst.
Se här", fortfor han, och spände silfverbältet från midjan, ’’tag detta som
evärde-ligt minne af denna dag. Jag menar, att ditt tag var ett äkta karlatag och få äro
de, som kunna göra det efter."

Sålunda lyder berättelsen om räddningsbragden som den i tradition bevarats
generation efter generation af Thomas Larsons efterkommande, hvilka ännu
fort-lefva i nionde led. Här talas ej om någon förläning af egendom.

Enligt Fryxell och flere andra historieskrifvare skulle konungen, genast han
genom Thomas Larssons hjälp kommit upp på isen igen, hafva spändt utaf sig
silfverbältet och räckt detsamma till sin räddare med dessa ord: "Jag skall komma
ihåg dig med ett stycke bröd, som skall räcka åt dig och dina barn", hvarefter
flykten fortsattes.

Huru än härmed förhåller sig, erhöll emellertid Thomas Larsson året därpå
(1613) ett hemman Igelsta, där ban var född, i Romfartuna socken i Västmanland
under frälse och frälsetjänst för sig och sina bröstarfvingar till evärdelig egendom.

Angående platsen, där Gustaf Adolfs räddning ägde rum, har olika meningar
gjort sig gällande. I äldre framställnigar har man i allmänhet sagt, att Gustaf
Adolf under flykten från stridsplatsen råkade i lifsfara på Vittsjöns is och denna
åsikt var länge den rådande. Men hos historieskrifvare, som stödja sig på nyare
källforsknigar uppstod tvifvel härom. Hallenberg och Cronholm lämna oafgjordt
om platsen skulle sökas på Vittsjön eller Vittsjöån. Weibull har i sin "Sveriges
historia från äldsta tider till våra dagar" framställt saken så, "att striden i
nattens mörker fortsatte ute på Vittsjöns is och att, när konungen sökte finna genaste
vägen mot glansen, brast isen under honom, ej ute på Vittsjön, utan på den å, som
förbinder den lilla Pickelsjön med denna." Denna uppfattning delas äfven af
Mei-del i hans afhandling 1886 om "Træfningen vid Vidsö den 11 februari 1612" samt
äfven af Larsen i hans bok om "Kalmarkrigen-’.

Denna professor Weibulls uppfattning har såsom den sannolikaste blifvit allmänt
rådande. Dem tyckes också finna ett stöd uti den i Vittsjötr akten gängse lokala
traditionen, som just utpekar platsen i ån vid landsvägsbron såsom olycksstället och
särskildt utmärker en öfver vattenbrynet uppskjutande sten såsom ,’kungsstenen,,,
på hvilken Gustaf Adolf vid räddningen skulle hafva kommit upp.

Men nu är ån smal som en bäck och mycket grund och det synes hårdt när
omöjligt att en ryttare eller ens en fotgängare osårad skulle kunna drunkna här, ja till
och med att kunna komma i fara därför. Att ån varit betydligt bredare, djupare
och vattenrikare på Gustaf Adolfs tid än nu, finnes ingenting som gifver
sannolikhet for.

På denna grund framställer professor Stille i Lund, efter noggrann undersökning
af själfva platsen samt granskning af de källor, hvarifrån de historiska
framställningarne harflyta, som sin åsikt att olyckhändelsen ej skedde på Vittsjön, ej heller
på ån vid landsvägsbron, utan på Pickelsjön väster därom, och denna åsikt har
mycket, som talar för sig.

Danskarna voro vid anfallet delade i fyra. parter och svenskarne blefvo
fullständigt omrigade. Den fjärde partens uppgift var med all sannolikhet att afskära
svenskarna återtåget genom att förstöra landsvägsbron öfver ån samt att besätta den
norrut mot Småland löpande landsvägen och falla svenskarne i ryggen, under dec
att de andra tre parterna anföllo rätt frontalt söderifrån och i flankerna, särskildt
från sydväst, och det var ju äfven möjligt att utföra genom svenskarnes
sorglöshet och bristande bevakningsanordningar. När nu landsvägen norrut var i
fiendens våld, ledde den kortaste vägen för de flyende öfver Pickelsjön, hvars östra del
bildar ett sund med strömdrag och mestadels osäkra isar, som än i dag är fallet,
Här var det med all sannolikhet, som olyckan skedde, ty svenskarne veko tillbak*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 18:53:58 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/strokirk/1/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free