- Project Runeberg -  Kultur- och personhistoriska anteckningar / Tredje delen /
16

(1915-1920) Author: Oscar Fredrik Strokirk
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

16

ÄTTEN VON LIEWEN

Furstenberg, Sophia Ursula mecl Christian Ewaldsson von Furstenberg, herre
till Kibiszch i Lithauen, i hans andra gifte (gift 1 med en von Kloppman från
Schörstädt i Kurland), kapten i fransk och sedermera i svensk tjenst, fången
vid Pultava, frigiven 1721. I Ennes »Carl XII:s krigare fångne i Ryssland,
Turkiet eller Dödsskjutne i Fält» återfinnes han ej. Den yngsta systern Afjnele
äktade Johan Ewaldsson von Furstenberg, öfverstlöjtnant i svensk tjenst.

Ätten von Fürstenbergs förste kände medlem är landtrådet Luloff von
Furstenberg till Raikull i Harien i Estland, gift med Margareta Wrangel. Hans
dotter Anna trädde i brudstol mecl landtrådet Lorenz von Fersen, hvars ättlingar
på 1600-talet fingo friherrlig och på 1700-talet greflig värdighet i Sverige.

Berndt Otto von Liewens båda söner voro Henric von Limven, kapten i
preussisk tjenst och Berndt Vilhelm von Liewen, född 1685, död 1771.

Den sistnämnde inköpte 1730 Lärkesholm och Lärke i ’Örkelljunga socken i
Kristianstads län af Lars Echström. Hans söner Fredric Adam von Liewen och
Carl Johan von Lieiven innehade efter hans döcl godsen tillsammans, men delade
dem snart, så att Fredric Adam behöll Lärkesholm och Carl Johan Lärke.
Fredric Adam sålde efter några år Lärkesholm till landshöfdingen Andreas
von Reiser, grundare af den von Reiserska stiftelsen, hvilken ännu eger godset.
Angående Lärka uppstod en vidlyftig process, hvilken slutligen afclömdes .så,
att Carl Johan von Liewen måste afträda godset till von Reiser.

Genom sitt gifte egde Berndt AVilhelm von Liewen äfven en fjerdedel i
Krapperup i Malmöhus län, nuvarande Gyllenstiernska fideikommisset.

Han ligger begrafd i ett grafhvalf intill Örkelljunga kyrka och på
kistplåten läses:

»Här ligger kvarlefvor af en hjelte, som med hjertat i bröstet under blodiga
vittnen för fäderneslandet ådagalagt sextio års nitfulla förtjenster, 13 fältslag
och 4 hufvuddrabbningar, 5 belägringar, 2 fångenskaper mecl oräkneliga mindre
krigsdater, af lyckan värdigt tecknad mecl Generallöjtnanten och Commendören
af Kongl. Maj:ts Svärdsordens hedersmärke, Till börden den Högvälborne
friherre Bernt Wilhelm von Lieiven. Född 1685, död den 6 Februari 1771, en
för honom den behagligaste seger under frälsarens blodsbanér, väntandes der
sin fröjdefulla uppståndelse.»

I Linnés »Skånska Resa», tryckt 1765 finnes angående honom flera
intressanta uppgifter.

Linné anlände till Lärkesholm den 25 juli 1749. Dess egare var öfverste
Liewen: »En herre», säger Linné, »som utan studier igenom ett makalöst Snille
sjelf inventerat ganska många och nyttiga saker för Oeconomien, dem han helt
fritt upptäckte, utan att af dem göra någon hemlighet, mer än endast af
warg-clödandet, stålet och skjutandet på långt håll.

Wargar besynnerligen såwäl som andra Rof-cljur pretenderade Herr
Öfversten sig wara mästare at utrota och bestod konsten uti ivittring och död.

Wittringen vore sådan, at wargen skulle söka densamma som hunden en
löpsk hynda och at den skulle dragas af någon på jorden, då alla wargar, som
passerade detta draget, skulle följa drägten efter; den som drog wittringen
skulle wara til häst och icke til fots, at icke djuren skulle hafwa minsta lukt
af menniskor.

Döden war en Morfula, stor som yttersta leden på tummen, til consistence
af deg, och innesluten i en dubbelhinna eller blåsa samt wäl ombunden och så
seg, at man mecl tänderna icke kunde bita clen sönder; då man kramade hämå,
kändes deruti liksom frön från källerhals (Daphne mezereum), men Herr
Öfversten påstod, at det icke var giftigt för menniskan mera än Räf-kakor.
Igenom desse medel war Herr Öfversten öfvertygad, at alla wargar kunde utrotas
i Swerige, inom et år, om wittringen drogs igenom alla Skogar och om desse
dödsblåsor här och där lades i drägten, då wargarne clen nerswälgde hela, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:42:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strokirk/3/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free