Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan Kemi ock Torne elfvar. Gränsregleringstraktaten i Torne den 20
november 1810 bestämde djupaste strömfåran af Köngämä, Muonio och Torne
elfvar till Sveriges gräns mot det ryska riket, men derigenom kom äfven
detta rike att inskjuta med en för den skandinaviska halfön hotande kil
mellan den svenska Lappmarken och den norska Finmarken. Genom dessa
afträdelser förlorade Sverige mer än en tredjedel af sitt område och
inemot 900 000 invånare. Freden med Danmark i Jönköping medförde
deremot ingen gränsförändring, och freden med Frankrike i Paris återgaf oss
Pommern med Rügen.
De stora områdesafträdelserna till Ryssland gjorde emellertid Sveriges
yttre ställning synnerligen vådlig, och det blef derför den nye tronföljaren
Karl Johans uppgift att trygga den samma genom att verkställa den redan
före hans ankomst utkastade planen till en förening med Norge. Sveriges
vinst af sitt deltagande i den stora koalitionen mot Napoléon blef freden i
Kiel, der konungen af Danmark till Sveriges konung afstod alla sina
rättigheter och anspråk på Norge mot ersättning af Svenska Pommern och
Rügen. Men norrmännen ansågo sig genom denna fred blott lösta från sin
förbindelse med Danmark, ej förenade med och ännu mindre underkastade
Sverige, och det fordrades derför 1814 års norska fälttåg, innan föreningen
kunde komma till stånd. Genom konventionen i Moss, Karl XIII:s
utkorande till Norges konung och 1815 års riksakt var föreningen ändtligen
åvägabragt. Norge blef såsom ett sjelfständigt, jembördigt rike förenadt med
Sverige, och detta land fick härigenom sin vestra gräns tryggad. Sjelft hade
dock Norge en osäker gräns mot Ryssland i nordost, och 1826 års
gränsregleringstraktat, som delade det omtvistade »fælles-distriktet» efter
Pasviks och Jakobs elfvar, undanröjde, såsom händelserna 1851 och 1852 utvisa,
ingalunda ämnena till nya förvecklingar och faror från Varangerfjord, den
skandinaviska halföns akilleushäl.
Pommern och Rügen, som Sverige vägrade öfverlemna till Danmark,
förrän kostnaderna för 1814 års norska fälttåg blifvit ersatta, blefvo 1815
afträdda till Preussen mot en större penningsumma, och Danmark fick i
ersättning af Preussen det lilla Lauenburg. Den vestindiska ön Guadeloupe,
hvilken i mars 1813 af England afträddes till Sveriges konungahus,
öfverlemnades i parisfreden 1814 till Frankrike, hvarför dock England lemnade
en ansenlig penningersättning. Till Frankrike har också Sverige 1878
återgifvit ön S:t Barthélemy, näst det 1803 till Mecklenburg-Schwerin
pantsatta Wismar vår sista utländska besittning.
Det nu varande Sverige innefattar, oaktadt dess areal knapt uppgår till
hälften af hvad den var under stormaktstiden, det ansenliga området af 8 042
geografiska qvadratmil. Lägges Norges dertill, 5 751 geografiska qvadratmil,
så innefattar den skandinaviska halfön en rymd af 13 793 qvadratmil —
4 000 mer än den tyska kejsarstaten. Sveriges folkmängd, som 1815 uppgick
till nära 2 500 000 menniskor, uppgick 1878 till 4 532 000, och Norges
folkmängd hade från 885 000 år 1815 vid samma tidpunkt ökats till 1 878 000.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
