Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frisinnadt parti, som framför allt ifrade för, att man nu skulle begagna
tillfället och grunda ett verkligt konstitutionelt statsskick; till detta parti, om
man får benämna det med detta namn, hörde det frisinnade flertalet inom
riddarhuset. Enligt dess tanke skulle man visserligen utkora hertigen till
konung, men först sedan en ny författning blifvit af ständerna sjelfva
utarbetad och antagen. Då Adlersparre och de med honom liktänkande ville
hafva »kung först och konstitution sedan», ville åter riddarhusets majoritet
hafva »konstitution först och kung sedan».
De yttre angelägenheterna upptogo i ännu högre grad än de inre
regeringens tankar. Danskarne hotade i söder; från norska gränsen, der prinsen
af Augustenborg förde befälet, var visserligen för ögonblicket intet att
befara, men i Vesterbotten och på Åland inryckte redan ryssarne. Den yttre
och inre ställningen gjorde en fred oundgänglig, men en dräglig sådan kunde
man ej hoppas på utan genom Napoléons mellankomst. På denne väldige
herskare bygde man derför sitt hopp, i tanke att han både med hänsyn till
Frankrikes gamla förbindelser med Sverige och af statsskäl, nu sedan Gustaf
Adolf med sin krona fått böta för sin halsstarrighet, skulle kunna förmås att
antaga sig Sveriges sak, och dock var det just den franske kejsaren, som
gifvit den ryske tsaren anvisningen att genom Finlands eröfring rätta
Rysslands geografiska gräns. Redan dagen efter statshvälfningen sändes en officer
till prinsen af Ponte Corvo, som förde befälet öfver de franska trupperna
i norra Tyskland, med begäran om stillestånd, och under de följande veckorna
afgick beskickning på beskickning till Napoléon sjelf för att utverka, att
frederna med Sveriges fiender finge slutas under hans beskydd. Men Napoléon,
hvilken nu var upptagen af krig både med Österrike och med spaniorerne
och hvilken derför var angelägen om Rysslands vänskap, gaf blott
undvikande svar. »Alexander, så hette det i en hans skrifvelse till
riksföreståndaren, är ädelmodig och stor, må eders kunglig höghet vända sig till honom.»
På Alexanders ädelmod skulle man sålunda sätta sin förtröstan, och
dock fullföljde den ryske tsaren, trots det att hela Finland redan fallit i
hans händer, med all kraft sina militära operationer mot det egentliga
Sverige. Från trenne håll lät han våren 1809 sina trupper inbryta i Sverige.
En afdelning gick under Sjuvalofs befäl öfver Torne, en annan under
Barclay de Tolly öfver Qvarkens is till Ume, en tredje — den
starkaste af alla — under Knorring till Åland med uppgift att derifrån fortsätta
marschen mot Stockholm. De fåtaliga svenska trupperna på Åland
anfördes af Döbeln, men denne fick redan den 14 mars 1809 befallning att draga sig
tillbaka, derest han funne sig för svag till motstånd. Genom kloka
underhandlingar med det ryska högqvarteret lyckades Döbeln vinna tid att
förbereda sitt återtåg; det verkstäldes raskt och med all framgång öfver det
frusna hafvet, så att den svenska styrkan, dock icke utan förluster, den 17
kunde uppnå Grisslehamn. Emellertid beredde sig ryssarne att likaledes
öfvergå hafvet, och Kulnefs kosacker gjorde till och med en påhelsning i
Grisslehamn. Öfverste Gustaf Lagerbring, hvilken nu sändes med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
