Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig på den folklige kronprinsens mindre furstliga sätt att vara. Synnerligen
spändt blef förhållandet mellan Karl August och den inom de högsta
kretsarna tongifvande förnäma familjen Fersen. Något inflytande på
regerings-•ärendena synes kronprinsen under sin korta lefnadsbanai Sverige ej utöfvat;
lian bivistade visserligen statsrådsberedningens sessioner, men utan att
der-vid yttra sig. »Ännu är icke min tid kommen«, skall han hafva yttrat, då
Adlersparre en gång i konsetøen i en vigtig fråga bad honom om ett
utlåtande. Men donna tid skulle aldrig komma, hans helsa var bruten redan
före hans ankomst till Sverige, och den mindre tjenliga diet han förde var
•allt annat än egnad att förbättra den. Detta i förening med hans korta och
undersätsiga kroppsbygnad och pussiga ansigte hade i tid bort förbereda hans
omgifning på den sorgliga händelse, som skulle inträffa.
I maj månad företog kronprinsen en resa till Skåne dels för att taga
landskapets försvarsväsen i ögonsigte, dels för att sammanträffa med sin äldste
broder, hertigen af Augustenborg. Opasslig redan före afresan, kände
prinsen sig ännu mer illamående under färden och hördes ofta klaga öfver yrsel,
hufvudvärk och maglidande. Efter några dagars sammanvaro med sin broder
på Ramlösa vid Helsingborg begaf sig kronprinsen till Qvidinge hed för
att åse exercisen af der förlagda trupper och ankom dit vid middagstiden
<len 28 maj 1810. Efter att hafva satt sig upp på en utvald, väl inriden häst
•åsåg han först en stund truppernas rörelser, men syntes kort derpå, då han
skulle styra sin häst åt sidan af det exercerande mömerska
husarregementet, förlora väldet öfver hästen, som satte af i sporrsträck, hvarpå han sjelf
vacklade i sadeln, tappade stigbyglarna och slutligen störtade baklänges till
marken. Den framskyndande sviten fann honom afdånad, och de försök,
hans läkare Ross i gjorde att kalla honom till sans, ledde till intet. En half
timme efter fallet var Karl August död. En blodutgjutning i hjernan,
antagligen framkallad af ett föregående hjertfel, hade ändat hans lif.
Underrättelsen om olycksfallet framkallade sorg och bedröfvelse i hela
landet. Redan förut hade rykten om förgiftningsförsök mot kronprinsen varit
i omlopp, rykten, hvilka hade sin grund i sammanställningen af
yttringarna af prinsens sjukdom och den spänning, hvari han stod till drottningen
och det gamla hoipartiet. Det plötsliga dödsfallet gaf dessa ökad styrka,
och så spred sig tron, att prinsen nu blifvit förgifven. För Adlersparre och
revolutionsmännen af 1809 var dödsfallet det mest fruktansvärda slag, och
stor var deras farhåga, att gustavianerne nu skulle begagna sig af prinsens
-död till att genomföra en kontrarevolution med syfte att upphöja prins
Gustaf på tronen och återföra det gustavianska partiets ledare till makten. Ett
medel att förebygga detta låge i att nedsätta gustavianorne i allmänhetens
tanke, och 1809 års män kunna ej heller fritagas från skulden att mot dessa
riktat misstankarna att hafva vållat kronprinsens död. Synnerligt verksam
vid spridandet af dessa rykten var den sämre hufvudstadspressen, hvars
förnämste representant på denna tid var den illa kände pamflettisten
Gre-vesmöhlen. Äfven läkarne gåfvo oförsigtigt nog näring åt dessa rykten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
