Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att bära Gustavers och Karlars spira. Man kände ej ännu, eller man bort«
såg från bristerna hos denna eljest så rikt utrustade personlighet, att hans
lifliga inbillningskraft gjorde honom öfverdrifvet misstänksam, att hans syd«
ländska öfverströmmande vältalighet lätt kom honom att gifva löften, som
det ej alltid stod i hans makt att hålla, eller att hans häftiga lynne icke
sällan kom honom att mot sin vilja förgå sig och glömma, hvad han var
skyldig sig sjelf och andra. Men betänkligare var, att hans uppfostran i ett
för oss främmande land och hans obekantskap med sitt nya fäderneslands
språk antagligen skulle mellan honom och svenskame uppresa en skiljemur,
äfvensom att han såsom stiftare af ett nytt regenthus måste blottställas för
misstanken att mer se sin dynastis intressen till godo än landets. Men man
bortsåg från allt detta och faste sig blott vid det stora hos honom, och så
tryggade man sig vid den tanken, att Sverige nu ändtligen fått sig tillsänd
den Gideon, hvars starka svärd skulle ej blott stödja det i samtidens
politiska stormar, utan till och med åter upprätta det på den höjd, hvarifrån det
störtat till följd af de sista årens olyckor och felsteg.
Icke utan oro hade den gamle konungen förbidat den stund, då han
skulle första gången sammanträffa med den för detta republikanske
generalen, numera Sveriges korade kronprins. Oron bortföll emellertid snart; den
vördnadsfulla uppmärksamhet, kronprinsen städse visade konungen, kom
denne senare att med jemnmod se, att regeringstömmarna togos ur han?
svaga hand. Drottningens bevågenhet lyckades visserligen Karl Johan
aldrig-fullkomligt vinna, men på prinsessan Sofia Albertina, Karl XIILs syster,,
gjorde han med sin osökta värdighet och fina takt det bästa intryck, och:
sjelfva enkedrottningen, Sofia Magdalena, Gustaf IILs gemål och Gustaf
IV Adolfs olyckliga moder, kunde ej undgå att känna sig tilltalad af hans
tilldragande personlighet. Med samma lätthet, som Karl Johan vann
konungahuset, vann han äfven hofvet. Sjelfve defc skarpsynte, kritiske Armfelt*
hvilken dock inom kort lemnade landet*, saknade anledning till
anmärkningar. Väl beräknadt var Karl Johans förhållande till de olika partierna,,
hvilka han synbarligen sökte samla omkring sig och stämma till endrägt.
öfver allt det framfarna tycktes han vilja kasta en glömskans slöja, och till
och med gustavianerne och motståndame till tronföljarvalet vann han genom
sitt försonliga och förbindliga sätt. »Hans salonger vimlade också, säger en
minnestecknare, af vida talrikare uppvaktande än konungens, och allt
till-kännagaf, att han redan var den medelpunkt, hvaromkring alla maktens
drabanter hädanefter skulle gravitera.» Stort blef naturligtvis äfven det infly-
1 Armfelt, som under de händelserika åren 1809—1810 spunnit många intriger, än til?
förmån for prinsen af Augustenborg, än till förmån för prins Gustaf, fann, då han såg
sig-misstänkt af den nya regeringen, för godt att inför ryske ministem i Stockholm svälja
kej-sar Alexander trohetsed. Anbefald att genast lemna Sverige, begaf han sig till Ryssland.
Af Alexander mottagen med mycken välvilja, upphöjdes han till rysk-finsk grofve och var
någon tid president i komiteen för de finska ärendena i Petersburg. I augusti 1814 slutade
han på ett landtställe i Tsarskoe-Selo sin sällsamma, skiftesrika lefhad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
