Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den 10 augusti 1813 lopp stilleståndet till ända, utan att do under det
samma med Napoléon förda fredsunderhandlingarna ledt till något afgörande,
och vid samma tidpunkt förklarade Österrike öppet sitt tillträde till koalitionen.
Det fälttåg, som nu böljade, är ett af de märkligaste i alla tiders
krigshistoria. De förbundne kunde förfoga öfver icke mindre än 600 000 man,
reserver och landstorm oberäknade, och mot dessa hade Napoléon att sätta
en fältarmé af, oberäknadt garnisonerna i de många af honom besatta
preussiska fästningarna, 450 000 man.
De förbundne voro äfven öfverlägsna deri, att de kämpade för stora
ting, for frihet och fosterland, då deremot Napoléons trupper blott stredo för
krigsäran och den napoléonska despotismen. Men deremot hade Napoléon en
stor fördel deri, att han, såsom ensam kommenderande, kunde gifva sina
truppers rörelse all erforderlig enhet, då de förbundne åter, skilda genom
olikheten i befal och nationalitet, hade svårt att bevara det nödiga
sammanhanget i sina operationer. Ingen af de förbundnes härförare hade svårare
ställning än den svenske kronprinsen. Han följdes af erfarna och pligttrogna
svenska officerare, sådana som Stedingk, Adlercreutz, Sandels, Posse,
Sköl-debrand, Gustaf Lövenhjelm med flere, och på dessa kunde han fullkomligt
förlita sig, men deremot kunde han ej sätta någon större tillit till de
preussiska generalerne, hvilka voro missnöjda öfver att hafva blifvit stälda under en
for detta fransk marskalks befäl. Do klandrade hans synbara afsigt att, så
vidt möjligt vore, spara sina svenskar för ändamål närmast berörande
Sveriges egna fördelar, och de yttrade högljudt, öfverdådigt tappra, som de sjelfva
voro, men utan strategiska insigter, sitt ogillande af kronprinsens
omtänk-samhet och försigtigbet vid ledningen af krigsföretagen. Också söker man
förgäfves i preussiska skildringar af detta fälttåg något erkännande af Karl
Johans stora förljenster vid ledningen af nordarmeens rörelser, och dock
kunde den mest behörige domaren af alla, Napoléon, då han 1814 inom
Frankrikes egna gränser kämpade mot de förbundnes öfvermakt, yttra till
den tillfångatagne Sköldebrand: »Ingen i verlden har gjort mig så mycket
ondt som eder kronprins. Tror ni, att jag utan honom skulle befunnit mig
här i detta ögonblick? Jag skulle ännu varit i norra Tyskland. Det är jag,
som säger eder det, och ni kan tro mig på mina ord.»
Allt närmare ryckte de förbundne mot målet för sina operationer —
Na-poléons hufvudarmé i Sachsen — och allt ifrigare blef Napoléon att spränga
den jernring, som hotade omsluta honom. Segerrik såsom alltid,
tillbaka-trängde Napoléon sjelf den schlesiska armeen, men deremot lyckades ej hans
underbefälhafvare, marskalk O u di no t, att lösa den honom förelagda
uppgiften att bemäktiga sig Berlin. Yigten af den preussiska hufvudstadens
försvar hade Karl Johan redan framhållit i Trachenberg; beredd på det
anfall, som väntade, hade han äfven samlat sina till en början öfver höfvan
utsträckta trupper på de många vägarna, som söder ifrån leda till Berlin.
Den 22 augusti 1813 sammanträffade Oudinots här med nordarmeen, den 23
kom det vid byarna Blankenfelde och Gross-Beeren till strid mellan tvenno
Sveriges historia. VI. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
