Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt utförda taktiska rörelser än om strid; det gälde att ömsom anfalla,
ömsom försvara sig och dö, ty — så räknade de i truppantal vida öfverlägsna
förbundne — »blefve förlusten lika, skulle Napoléon slutligen hafva intet q var».
Han insåg det slutligen sjelf och drog, då mörkret inbröt, sina mot Leipzigs
murar redan hopträngda trupper tillbaka.
Följande morgon gick Napoléon sjelf med sin huvudstyrka ur Leipzig.
Betydliga truppmassor voro dock qvariemnade, och derfor förestod en ny
strid, innan de förbundne kunde intränga i staden. Men oemotståndligt
stormade de framåt, trots stadsportarnas kanoner, trots trädgårds- och
kyrkogårdsmurarnas skottskärmar och spanska ryttare, trots den mördande
muskötelden från husfönstren, och för de qvariemnade fransmännen återstod till
slut ej annat än att antingen kasta sig i Elsters vågor eller att dagtinga.
Äfven under dessa dagars hårda strider förstod Karl Johan att spara sina
svenskar; dock ljungade Cardells åskor under sjelfva slaget, och i
stormningen af Leipzig togo det svenska infanteriets detacherade jägarbataljoner
en ärofull del. Adlercreutz, Lappos hjelte, ledde sjelf stormningen af en af
stadsportarna; man såg honom kort derpå, i paraduniform med
serafimeror-dens blå band på sin rock, på en gata i Leipzig, lugn och beslutsam midt i
det mördande kulregnet från husen.
Folkslagtningen var slutad; verldsväldet hade fallit ur Napoléons händer,
och den öfvermodige imperatom, som kort förut funnit Europa för trångt
för sig, måste nu skynda sig undan de förföljande Senderne för att med
spillrorna af sin här kunna uppnå Frankrikes egna gränser. Ty dit gick de
förbundnes tåg — så var det beslutet i furstames råd — och Karl Johan
måste ännu en gång lofva att undanskjuta den norska frågan och i stället i
koalitionens intresse gå mot Rhein och Holland. Sålunda fick äfven
nord-armeen anträda sitt tåg mot vester, men under marschen blef det mer och
mer klart för den svenske kronprinsen, att frågan om Norge ej längre kunde
hållas sväfvande. Reaktionens tid var inne, och vore ej föreningen mellan
Sverige och Norge en gjord handling vid den tidpunkt, då Europas karta
skulle omgöras efter legitimistiska grunder, skulle den ock få förblifva ogjord.
Utan att fasta afseende på de allierade, som för öfrigt redan satt sig i besittning
af de länder fördragen tillförsäkrade dem, gaf han sin marsch omsider en
nordlig riktning och inbröt i Hannover, sedan han dessförinnan afeändt ryska
och preussiska fördelningar af sin här att rensa Holland från fransmän.
Det hannoverska kurfurstendömet förklarades återstäldt, den i norra
Tyskland stående franske marskalken Davoust måste draga sig tillbaka till
Hamburg, och sjelf tvang Karl Johan den af danska trupper bestående
garnisonen i Llibeck att uppgifva nämda stad. Derpå inbröt han med svenska,
ryska och nordtyska trupper i Holstein. Vid Bornhöved öfverändakastade
Sköldebrand genom ett raskt utfördt kavallerianfall en öfverlägsen afdelning
danskt infanteri (7 december 1813). Snart var hela Holstein besatt utom
fästningen Gltickstadt, som dock efter någon tids belägring gaf sig åt svenske
generalen Boije, och derpå kom ordningen till Slesvig. Danmarks ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
