Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i en föregående del af detta verk är berättadt, fortfarande förenadt med
Danmark under samme konung, men likväl såsom ett sjelfständigt rike.
Denna sjelfständigket blef dock snart på betänkligaste sätt inskränkt, enär det
svaghets- och omyndighetstillstånd, hvari Norge befann sig efter medeltidens
inbördes fejder, hansestädemas utpressningar och digerdödens folkförödelse,
nödgade det att underkasta sig de danska maktegandos godtycke. Huru
Danmarks regerande adel betraktade det i statsrättsligt hänseende, framgår
af Kristian HI:s handfästning af år 1536, hvari det utlofvades, att Norge ej
längre skulle utgöra ett eget konungarike, utan liksom Själland, Jylland och
de öfriga danska landskapen »vara en ledamot af Danmarks krona till evig
tid». Men ehuru Norge med anledning af denna handfastning förlorade sitt
riksråd äfvensom rätten att deltaga i konungavalen, och ehuru det styrdes
(efter 1572) af danska ståthållare, kallades det dock allt framgent for
konungarike, och det fick behålla sin egen lagstiftning och sitt gamla samhällsskick.
Och den karakter af lydrike, det nu under de närmast följande regeringarna
verkligen innehade, bortföll i sjelfva verket i icke ringa grad i och med
enväldets införande i Danmark 1661, ty dess öde berodde nu ej längre på
Danmarks adel och riksråd, utan på envåldskonungen, till hvilken det trädde
i en visserligen osjelfständig, men dock mod Danmark fullt samordnad
ställning.
Att det norska folket kunde förlika sig med att stå under en främmande
envåldskonung, berodde dels på de danska konungarnes milda styrelse och
<iels på Norges egna sociala förhållanden. Landet pressades ej af några
tunga skatter lika så litet som af något feodalt förtryck. Privilegierade
samhällsklasser funnos ej. De gamla stormansätterna hade till största delen
gått ut redan under inbördes krigen under medeltiden, och den från
Danmark i en senare tid inflyttade adeln var allt för fåtalig för att kunna
ut-öfva något större inflytande. Presterskapets politiska makt var efter
reformationen, hvilken beröfvade kyrkan hennes rikedomar, synnerligen ringa,
och lika liten myndighet egde städernas borgare, ehuru do ej saknade
rikedom och ett visst anseende. Det fans blott en enda samhällsklass af större
betydelse, nämligen böndeme, och dessa, som behandlades af den danska
styrelsen med väl beräknad mildhet och som ej heller kände sig besvärade
af granskapet med stora herrgårdar eller tryckta af något embetsmannavälde,
saknade länge, omogna, som de sjelfva voro, för deltagandet i vården af
allmänna angelägenheter, all anledning att påyrka en förändring i statsskicket
eller i de rådande samfundsförhållandena.
Dock kunde ej Norge i längden förblifva oberördt af en nyare tids
frihets- och nationalitetsideer. Kjøbenhavns bombardering af engelsmännen
1807 framkallade kriget mellan Danmark och England, hvilket kort derpå
följdes af Danmarks krigsförklaring mot Sverige. Det långvariga
örlogstill-stånd, som nu inträdde, omöjliggjorde den för Norges hela näringslif så
nödvändiga handeln med England och försvårade dessutom i högsta grad
förbindelserna mellan Norge och Danmark, i hvilket sist nämda land Norges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
