Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ändring näppeligen kan blifva lag utan konungens stadfästelse, om han till
exempel finner den vara af natur att förändra grundlagens anda.
Sålunda var genom ett fordrag mellan Sveriges konung och Norges
storting, så vidt på dem berodde, föreningen mellan Sverige och Norge efter
stora svårigheter ändtligen åvägabragt. Det sätt, hvarpå don stora frågan
blifvit löst, tilltalade ej alla svenskar, och många voro de, som, i likhet med
hvad den ärlige och uppriktige Adlercreutz öppet förklarade för kronprinsen y
hellre än att underhandla, skulle velat tilltala norrmännen med kanonernas
språk. För Adlercreutz och de med honom liktänkande var Norge både
genom kielfreden och de svenska vapnens senaste öfvervigt ett eröfradt landr
och det vore följaktligen Sveriges rätt att införlifva det i det svenska
landområdet såsom en ersättning för det förlorade Finland. Att åter upphöja det till
en sjelfständig stat, det vore att till förmån för det norska folket afstå från
alla frukterna af de tyska och danska krigen. Äfven flere af Sveriges mest
framstående statsmän ansågo, att Norges sammansmältning med Sverige vida
vore att föredraga framför en förening, sådan den nu gestaltade sig, och af
hvilken flere olägenheter skulle följa. Men med värme och kraft hade Karl
Johan i den svenska regeringen förfäktat sin öfvcrtygelse om det farliga i
cn tvungen förening, hvilken skulle medföra mer svaghet än styrka, och
han hadc äfven vunnit henne för sina åsigter. Tanken på likställigheten
mellan de båda rikena var för öfrigt i Sverige vida äldre än
eidsvoldsförfatt-ningen. Karl Johan hade ärft den efter 1809 års män, hvilka i föreningen
företrädesvis sett en trygghet mot alla rvsk-danska förbund. I fördraget med
England 1813, der sist nämda makt gaf sin borgen för föreningen mellan
den skandinaviska halföns båda folk, hade Sverige förbundit sig att, så långt
möjligt vore, taga hänsyn till Norges lycka och frihet. I kielfreden hade
konungen af Danmark afträdt Norge till konungen af Sverige, icke för att.
införlifvas i detta land, utan för att utgöra ett konungarike förenadt med
Sverige, och i Karl XIILs kungörelse till norrmännen efter kielfreden hade
en egen representation och beskattningsrätt blifvit dem lofvade. Omöjligt är
visserligen ej, att Karl Johan, då han afslöt fördraget i Åbo och freden i
Kiel, tänkte sig föreningen såsom en annan, än den blef, men såsom
förhållandena sedan gestaltade sig, föredrog han vida den åtminstone till formen
frivilliga föreningen af den 4 november framför en aftvungen sådan med dess
utsigt till tvedrägt och kif. Beskyllningen, att Karl Johan med sin politik
skulle velat för framtiden bereda sig och sin ätt ett skydd i Norge mot de
legitimistiska restaurationssträfvandeua, för hvilka han i verkligheten hyste en
öfverdrifven fruktan, förfaller med invändningen, att Norge naturligen ej
kunde bjuda honom ett säkrare skydd mot dessa än Sverige. Deremot var
det för honom af största vigt att kunna för makternas nu sammanträdande
kongress i Wien uppvisa föreningen såsom en afslutad handling. Insigten
härom har mer än något annat varit bestämmande för hans norska
politik 1814.
Hösten 1814 församlade sig Europas furstar och statsmän till don stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
