Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kongressen i Wien, hvilken officielt öppnades den 1 november. Det
ligger utom planen för en svensk historia att skildra, huru stormakterna vid
detta ryktbara storskifte af länder och riken sletos om sina byten, eller huru
den nu åter segrande dynastiska legitimiteten glömde de löften om frihet och
oafhängighet, som gifvits folken under befrielsekrigen, eller huru den stora
verlden under glänsande fester och lustbarheter af alla slag gaf uttryck åt
sin glädje öfver att ändtligen hafva afskuddat sig bördan af ett
fjerdedels sekels oro och förödmjukelser. Sveriges fördelar bevakades vid
kongressen af envoyeen i Petersburg, grefve Karl Axel Lövenhjelm.
Han hade i uppgift icke allenast att bekämpa alla legitimistiska bemödanden
att återställa Gustaf IY Adolfs störtade ätt på den svenska tronen äfvensom
att motsätta sig försöken att rubba den nu genomförda föreningen mellan
Sverige och Norge, utan äfven att genomdrifva godkännande af den svenska
regeringens beslut att icke öfverlemna det svenska Pommern till Danmark,
förrän Sverige fått ersättning för sina kostnader för det norska fälttåget,
hvilket föranledts af Danmarks presumtive tronföljare. Enligt sin instruktion
hade Lövenhjelm att företrädesvis hålla sig till kejsar Alexander, i hvilken
Karl Johan under denna för en nygrundad regcntätt så farliga tid såg sitt
säkraste stöd; och det stödet svek ej heller — derför voro Sveriges och Karl
Johans tjenster i allt för friskt minne. Den mäktige tsaren förklarade öppet
sitt beslut att ej rygga sina löften till Sveriges kronprins, och mot hans
be-stämdt uttalade vilja strandade alla försök att återställa den gamla ordningen
i Skandinavien. Sålunda lemnade makterna, oaktadt öfriga under
revolutionstiden fördrifna konungaätter nu återinsattes i sina rättigheter, och oaktadt
Gustaf IV Adolfs son visst icke saknade både deltagande och försvarare, 1810
års svenska tronföljdsordning oanmärkt, och sålunda läto de äfven föreningen
mellan Sverige och Norge förblifva beståndande. Men deremot mötte
lösningen af den pommerska frågan stora svårigheter. Den danske konungen
hade personligen infunnit sig i Wien för att, om ej återvinna Norge,
åtminstone förskaffa sig det honom i kielfreden tillerkända Pommern. Han kunde
i den senare frågan räkna på Österrike och England, hvilkas ministrar, furst
Metternich och lord Castlereagh, ansågo, att Sverige redan fått
tillräcklig ersättning för sitt deltagande i koalitionen. Dock lyckades
Lövenhjelm genom kejsar Alexanders bemedling åstadkomma en fredlig uppgörelse
med afseende på Pommern och skadeståndet. I tvenne särskilda fördrag i
juni 1815, det ena mellan Danmark och Preussen och det andra mellan
Sverige och Preussen, uppgjordes det, att Sverige skulle afträda Pommern
jemte ön Riigen till Preussen mot en summa af tre och en half millioner
riksdaler preussiskt kurant (7 200 000 rdr) och, att Preussen åter skulle till
Danmark afträda det lilla hertigdömet Lauenburg. För denna uppgörelse var
Karl Johan så mycket mera benägen, som kejsar Alexander, i samband med
frågan om Sveriges skadeståndsersättning, såsom en vänskapsgärd åt den
svenske kronprinsen och såsom lösen för en dennes dotation i Polen, afskref
ett af Karl XIH med anledning af fördraget i Åbo bekommet lån af en och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
