Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma, särskildt med anledning af den ekonomiska ställningen och de
oredor inom penningväsendet, hvilka blefvo en följd af kriget och skilsmässan
från Danmark. Dertill kommo de ökade statsutgifter, Korges nya ställning
såsom sjelfständig stat kräfde. Upprättandet af Norges bank 1816, hvars
grundfond likväl blott kunde åstadkommas genom tvungna sammanskott,
tycktes ej kunna afbjelpa förlägenheten. Följden häraf blef ett växande
missnöje, och detta vändes genom den radikala tidningen »Nationalbladets»
bemödanden förnämligast mot styrelsen och föreningen, hvilken senare,
misshaglig för en stor del af det norska folket allt ifrån begynnelsen, nu fick
skulden för allt ondt. Kom så slutligen konventionen med Danmark om
utbetalandet af de tre millionerna, hvartill Norges andel i den danska
statsskulden bestämdes. Att amorteringen af denna summa skulle komma att
kräfva stora offer, var uppenbart; också blef missnöjet hos Nationalbladets
patrioter synnerligen stort, och det var blott Karl Johans fasta hållning vid
1821 års storting och farhågorna för en våldsam förändring af den norska
grundloven, som förmådde stortingsmännen att godkänna konventionen och
afstå från förhoppningarna att vältra hela skulden öfver på Sverige.
Deremot veko ej norrmännen en hårsmån tillbaka, då de trodde sig böra
häfda sin nyvunna sjelfständighet mot befarade »amalgamationssträfvanden»
från Sveriges sida, eller då de ville värna och i demokratisk riktning vidare
utbilda sitt unga statsskick. Och häri voro de i sin goda rätt. Deras
ömtålighet för allt, som kunde innebära ett tillbakasättande af Norges
likställighet med Sverige, gick ofta nog till det löjliga; men deras konservatism,
då det gälde att stå fast vid den grundlag, af hvilken de, tack vare de mest
gynsamma omständigheter, kommit i besittning, kan väl näppeligen ogillas
af någon folkfrihetens vän. Emellertid kunde slitningar mellan stortinget
och Karl Johan ej undvikas. Först gälde det att pröfva beskaffenheten af
konungens suspensiva veto. Tvenne storting i rad hade beslutit
upphäf-vandet af adelskapet, men utan att derpå hafva kunnat erhålla konungens
stadfastelse. Adelsinrättningen hade ingen nationel grundval i Norge; de få
adliga ätter, som funnos, voro af ett yngre och främmande ursprung, och i
ett land med Norges demokratiska anda och statsskick var en med ärftliga
företrädesrättigheter förlänad adel en oformlighet. Karl Johan åter såg
frågan från en annan synpunkt. Långt ifrån att upphäfva adelskapet ville han
tvärt om bereda sig den i grundloven honom betagna rätten att genom
upp-höjelser i adligt stånd vid sig fasta inflytelserika män, och för öfrigt syntes
honom en stadfästelse af stortingets beslut synnerligen vådlig vid denna
tidpunkt, då den heliga alliansen med misstänksamma ögon följde hvaije
yttring af folkviljan i demokratisk riktning, i hvilket land en sådan än
framträdde. Men inga föreställningar från hans sida hjelpte, och 1821 års
storting antog, kort förr än frågan om liqvidationen fick sin lösning, de
föregående stortingens beslut, hvilket sålunda blef lag. Deremot afslogo följande
storting alla de upprepade propositioner om grundlagsändringar, konungen
framstälde i syfte att bereda konungamakten ökad styrka. Den vigtigaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
