Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af dessa propositioner var den om absolut veto för konungon i
lagstiftningsfrågor, men till en så väsentlig förstärkning af kronans
företrädesrättigheter var intet bifall från stortingets sida att vänta. Men oaktadt allt
det kraftiga motstånd, stortinget gjorde mot konungen, då fråga var om
grundlagsförändringar eller grundlagstolkningar, visade det sig honom sjelf
personligen synnerligen tillgiftet, och de skarpa ord, som ofta faldes mot
styrelsen under riksdagsförhandlingarna på andra sidan Kölen, hörde här i
allmänhet till undantagen. I förstone var det äfven embetsmännen, som här
voro do tongifvande. öfverlägsna böndome inom tinget både i antal och i
betydelse, gåfvo de gemenligen en hofsam form åt de allmänna
förhandlingarna trots all skärpa i sak.
Omsider började dock det goda personliga förhållandet mellan konungen
och stortinget att rubbas. Anledningen dertill gaf firandet af den 17 majT
eidsvoldsförfattningens årsdag. Att norrmännen skulle betrakta denna dag
såsom en nationel högtidsdag, hade ej bort väcka någon förvåning; det var
nämligon på denna dag, den fria författning blifvit kungjord, utan hvilken
de aldrig skulle förvärfvat sig grundloven af den 4 november, och från den
dagen förskref sig i verkligheten. Norges tillvaro såsom sjelfständig stat.
Men Karl Johan såg i detta firande ett uttryck för en mot sig och mot’
Sverige fiendtlig sinnesstämning; det var enligt hans tanke ej från den 17
maj, som Norges lycka daterade sig, utan från den 4 november, och ett
framhållande af den 17 maj innebure för öfrigt en hyllning af prins Kristian
Frederik och ett underkännande af hvad han sjelf gjort för Norges frihet.
Sandels gjordo hvad han kunde för att mildra konungens motvilja mot
firandet af denna dag, men det hjelpte ej. Då inträffade det den 4 november
1827, att en teaterdirektör, svensk till börden, på den så kallade
nationalteatern i Kristiania uppförde en pjes, kallad »Fredsfesten eller föreningen».
Man kände förut, att stycket var i estetiskt hänseende underhaltigt, och
frestelsen att begagna tillfallet till en meningsyttring mot den 4 november till
förmån för den 17 maj blef Kristianias ungdom för stor. Följden blef
hvisslingar, stampningar och oljud, som fortforo hela skådespelet igenom, med ett
ord, det blef en teaterskandal. Underrättelsen härom nådde snart
Stockholm, konungen blef uppbragt, och då Sandels uraktlåtit att inberätta hvad
som förefallit, vände sig missnöjet i främsta rummet mot honom, hvadan
äfven Sandels nu nedlade sitt embete.
Riksståthållarskapet uppdrogs i stället åt grefve B. B. von Plåten.
Yalet blef olyckligt både för Karl Johan och Plåten sjelf. Plåten hade
varit en af de förste, som omfattat tanken på den skandinaviska halföns
förening; med lif och själ hade han sedan verkat för genomförandet af
samma förening, och få voro de svenskar, som vid denna tidpunkt hade en
större kärlek till Norge och dess folk än han. Men Plåten delade
konungens tankar om den 17 maj, och detta försvagade genast hans ställning i
Norge. Och då han dessutom ingalunda dolde sin uppfattning, att hans
uppgift vore att fastare hopdraga föreningsbanden mellan det norska brödra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
