Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
likgiltighet för regeringens bemödanden att befordra landets inre utveckling,
trotsig envishet att afslå hvaije kunglig proposition om grundlagsändringar,
äfven då dessa voro fullt befogade, och att tvärt om i oförändradt skick
antaga allt, hvartill konungen vid föregående tillfållen vägrat sin stadfåstelse
— detta var det kännetecknande för 1833 och 1836 års af böndeme
beher-skade storting. Sist nämda års storting visade till och med den
ogrann-lagenheten att förkasta de kungliga grundlagsändringsförslagen utan att
dessförinnan hafva hänvisat dem till vederbörligt utskott. Att Earl Johan
begagnade sig af sin grundlagsenliga rätt och upplöste detta storting, hade
närmast till följd, att tinget stalde statsministern Lövenskjold, som
tillstyrkt det kungliga beslutet härom, under åtal för riksrätt.
Det urtima stortinget 1836—1837 stäldo de unionela frågorna på
dagordningen. Stortinget 1827 hade framhållit Norges saknad af konstitutionela
garantier vid behandlingen af diplomatiska angelägenheter, och Mensjikofs
sändning till Stockholm 1834, med hvilken man satte i samband frågan om
en rysk-svensk-norsk allians, gaf de norska statsråden med Paul Kristian
Holst i spetsen anledning att å nyo framställa detta ämne. Nu aflät
stortinget en adress till konungen med anhållan om bestämmelser med afseende
på de diplomatiska ärendenas behöriga behandling, och i samma adress
fram-höllos äfven frågorna om unionsflaggan, om det norska riksvapnet och dess
anbringande på svenska mynt och embetssigill äfvensom om den kungliga
titulaturen. Denna adress hade äfven till följd, att Karl Johan under sin
vistelse i Kristiania denna gång i januari 1839 uppdrog åt en svensk-norsk
komité att taga i öfvervägande så väl dessa frågor — den om titulaturen
dock undantagen — som ock den för norrmännen mindre behagliga frågan
om den grund, enligt hvilken de båda rikena skulle bidraga till
gemensamma utgifter och gemensamt försvar, och samma komité erhöll sedermera
i december 1843 på egen hemställan sitt uppdrag utvidgadt till en revision
af riksakten i dess helhet. Emellertid ledde denna komités arbeten ej till
något afgörande i Karl Johans tid.
Stortinget 1839 öppnades af Karl Johan sjelf. Det stora inflytande,
som han alltid utöfvade genom sin aktning bjudande personlighet, förnekade
sig ej heller denna gång. Fastän stortinget äfven nu afslog hans
propositioner om grundlagsändringar, syntes dock förhållandet mellan detta och
konungen blifvit vida bättre än under de senast förflutna åren, och
norrmännen täflade på alla håll att visa den gamle konungen sin vördnad och
tillgifvenhet. Den långa tid, Karl Johan denna gång tillbragte i Norge, lär
varit den behagligaste, han tillbragt i detta rike. Han qvarstannade i Norge
ända till midten af maj, då han återvände till Sverige, der ett oväder nu
som bäst drog sig samman öfver både honom och hans rådgifvare.
Riksdag stundade, och det var att förutse, att oppositionen nu med
ökad styrka skulle angripa regeringen och »systemet». Underliga rykten
voro i omlopp. K. H. Anckarsvärd, numera grefve efter sin faders död,
samlade våren 1839 hos sig flere af riddarhusoppositionens och pressens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
