Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stiftningen. Ständernas frisinnade uttalanden vid 1823 års riksdag till
förmån för näringsfriheten ledde till intet, hvadan äfven näringarna under hela
Karl Johans regeringstid i allmänhet voro underkastade det gamla
öfver-klagade tvånget. Rörande bergshandteringen hade dock flere författningar
på sista tiden utkommit, åsyftande att frigöra denna af båda statsmakterna
synnerligen omhuldade näringsgren från hämmande band. Inom
tullagstiftningen, der regeringens uppfattning bestämdes af Rosenblad och statsrådet
Poppius, hvilka båda vidhöllo det gamla föreställningssättet om näringarnas
behof af skydd mot utländsk täflan, stod regeringen i det längsta qvar på
den gamla ståndpunkten, och ännu så sent som 1834 tillsatte hon en
tull-komitö med öfvervägande protektionistisk färg för att i dess utlåtande söka
ett stöd mot det fria varuutbytets vänner, och hon lyckades äfven under
riksdagen samma år förmå ständerna, hvilka redan 1823 uttalat sig för
ut-och införselförbudens upphäfvande, att frångå sina förra åsigter. Emellertid
böljade man mer allmänt i landet komma till insigt om nödvändigheten af
en mer frisinnad tullagstiftning, och till och med regeringen visade sig nu
vilja frångå sin förra uppfattning i detta hänseende. Så tillsatte hon 1839
en ny tullkomité, denna gång af frihandelsvänlig färg — bland ledamöterne
befunno sig presidenten Skogman, generaltulldirektören Arvid Posse och
tulldistriktchefen O. I. Fåhræus — och slutet blef, att regeringen i sin
skrifvelse till 1840 års riksdag nu godkände komiterades åsigt, att
grundsatsen af oinskränkt handelsfrihet borde ligga till grund för en blifvande
tulltaxa, och att i följd deraf alla in- och utförselförbud borde förfalla.
Visade sig regeringen i tullfrågan vilja uppmärksamma tidens kraf, så
bibehöll hon deremot i de flesta andra sin gamla ståndpunkt Att under
sådana förhållanden allmänhotens förtroende till henne skulle vara rubbadt,
var en gifven sak. Detta insågs också af regeringens jnän och uttalades
äfven. »Folket älskar konungen, så yttrade till Brahe landshöfdingen i
Linköping K. O. Palmstjerna, hvars konservatism ingen lär sätta i tvifvel,
och önskar intet hellre än att understödja regeringen, men det fordrar äfven |
till gengäld, att hon främjar dess intressen, att hon förblifver rättvis och
opartisk och att hon förmår att genom egen vigt hålla sig qvar i en tagen i
riktning och i ett system, som ansetts tjenligt. Man har förmärkt eUer, j
hvilket kommer på ett ut, trott sig märka, att regeringen förlorat marken;
man har böljat betvifla dess rättvisa, och man vill ej uttala sig öfver dess
opartiskhet. Nationen är i spänd väntan på hvad konungen skall företaga;
vågskålens jemvigt är rubbad, och om konungen icke gör något för att få |
den att luta åt sin sida, är det att frukta, att den faller åt andra sidan, om |
nämligen det inom riksdagen kommer att visa sig män, nog skarpsinniga
och nog verksamma att draga fördel af det förlorade ögonblicket.» >
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
