Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gliicksburg erkändes som den barnlöse Frederik VII:s efterträdare både
i konungariket och i hertigdömena.
Reaktion. — Novembertraktaten och Oskar I:s sista tid.
AllnXn europeisk reaktion. — Konung Oskars förändrade styrelsegrundsatser. — Hans sjukdom.
— Riksdagen 1853—1854. — BrtfnYinslagstiftningen, jernvSgarna och tullagstiftningen. — Det
orien-tsliska kriget. — No vem b ert rak täten. — MinistirförXndring. — I.an dets blomstrande inre utveckling.
— Riksdagen 1856—1858. — Kronprinsen Karl regent. — Konung Oskars sista sjukdom och död,
de* 8 juli 1859.
De revolutionära lidelserna på Europas fastland hade uttömt sina krafter,
men dermed var äfven reaktionens tid inne. I Frankrike bekämpade prins
Louis Napoléon, vorden republikens president, icke utan framgång
ultrademo-kraterne från 1848, på italienames enhets- och frihetssträfvanden gjorde
slaget vid Novara tills vidare ett slut, i . Ungarn, som nyss genljudit af
jubelropen öfver Görgeis och Klapkas segrar, qväfdes madjarernes frihetsglöd i
blod, och i Tyskland sprängdes qvarlefvorna af det bullersamma
riksparla-mentet med vapenmakt Det nyss sönderfallna, men nu fastare än någonsin
tillförne hopfogade Österrike stod, sedan Preussen med förödmjukelserna från
Olmiitz fått böta för sina enhetsplaner, fullrustadt att bekämpa alla tyska
frihets- och nationalitetssträfvanden. Men vida mäktigare än Österrike var
det af 1848 års revolutioner oberörda Ryssland. Oinskränkt förfogande öfver
sin jättestats alla hjelpkällor, framträdde tsar Nikolaus, sedan han med ord
och handling befrämjat Österrikes segrar, öppet som den gamla ordningens
och den oinskränkta furstemaktens främste målsman i Europa. Och denne
väldige sjelfherskare var det, som nu påtryckte det tidskifte, som följde på
1848 och 1849 års folkrörelser, dess frihetsfiendtliga stämpel.
Sverige kunde ej förblifva helt och hållet oberördt af denna reaktion. Det
visade sig redan vid den nya riksdag, som sammanträdde den 15 november
1850. Landtmarskalk var förre justitiestatsministern Gyllenhaal, talman i
presteståndet var Vingård — det blef sista gången — talman i
borgarståndet var Olof Vijk, och i bondeståndet fördes ordet af Nils Persson från
Kronobergs län. Här skulle nu det sedan 1848 hvilande kungliga
representationsförslaget afgöras. Dess öde var lätt att förutse. Bland de frisinnade
voro meningarna om dess ändamålsenlighet mycket delade, och de mer
radikale, för hvilka det ej syntes frisinnadt nog, hade i pressen och på
reformmöten häftigt angripit det samma, ja, på ett allmänt reformmöte i
Örebro sommarn 1850 hade de oklokt nog till och med uppsatt ett motförslag.
För öfrigt uppbars det kungliga förslaget ej ens af regeringen sjelf.
Visserligen förordades det samma på riddarhuset med värme och kraft af
Sand-strömer, Giinther och Gripenstedt, men å andra sidan ansågs det visst, att
konungen sjelf ej skulle sörja öfver dess fall. Också uttalades det öppet af
de konservative, att dess tillkomst »måste betraktas endast som medel att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
