Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klaring (december 1853). Sveriges riksdag och Norges storting beviljade
beredvilligt de för neutralitetens »värdiga upprätthållande* fordrade betydliga
summorna, hvadan äfven en truppstyrka kunde öfversändas till det i
strategiskt hänseende så vigtiga Gotland, en svensk-norsk eskader utrustas och
fästningarnas besättningar förstärkas. "Men under krigets fortgång närmade
sig konung Oskar vestmakterna mer och mer i syfte att bringa ett förbund
till stånd för att derigenom bereda sig trygghet mot de ryska
inkräktnings-försöken vid V arangerljord och på samma gång kunna visa verlden, att
familjfördraget i Åbo af år 1812 ej längre, såsom man både inom och utom
Sverige ännu förestälde sig, utöfvade något inflytande på de förenade rikenas
regering. Att han vid sina underhandlingar med kejsar Napoléon använde
oansvariga redskap och sålunda gick
sina officiela organ förbi, torde i
förening med minnet af Karl Johans
ryssvän liga statskonst hos
vestmak-ternas regeringar hafva minskat
förtroendet till hans meddelanden; också
kom den traktat han eftersträfvade
först så sent till stånd som den 21
november 1855, då Sebastopol fallit
och kejsar Napoléon redan var
betänkt på fred. Till ordalydelsen är
den så kallade
novembertraktaten af helt och hållet defensiv art
Konungen af Sverige och Norge
förband sig att icke afstå till Ryssland
eller låta detta land besätta någon
del af de områden, som äro
underlagda kronorna Sverige och Norge,
och han förband sig vidare att icke
heller afstå någon rätt till bete eller
fiske på de förenade rikenas områden
eller vid deras kuster. Skulle åter förslag i sådan syftning göras af
Ryssland, så förbundo sig Frankrikes och Englands regenter att lemna konungen
af Sverige och Norge tillräckliga stridskrafter till lands och vatten att motstå
Rysslands anspråk eller angrepp. I verkligheten syftade dock traktaten
och rundskrifvelsen derom till de europeiska hofven — båda skrifna af
sedermera utrikesministern Mand erström — vida längre, och detta undgick ej
heller Ryssland. Men då konung Oskar ingick detta mot Ryssland riktade
fördrag med hänsyn till krigets fortsättande och utsträckning, synas
vestmakterna hufvudsakligen hafva ingått det samma för att vid de blifvande
fredsunderhandlingarna ega ett ytterligare medel att förmå Ryssland till
eftergifter. De vunno sitt syfte, och redan den 30 mars 1856 undertecknades
freden i Paris.
1 v
A ■ > ’»2
83. Napoléon III, fransmännens kejsare
(1808—1873).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
