Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glorian, som af kärlekens lågor ur tusende hjertan samlas kring
kungliga lockar. Den glorian är Oscars. Äfven vi må i denna stund
bära vittne om vår trohets styrka, vår kärleks eld. — Men kärleken
är broder till Hoppet och hoppet vinkar åt en framtid. Tid — ett
ord af mäktig och djup betydelse! Döden och materien veta icke af
någon tid, endast lifvet och anden känna en sådan. Men äfven inom
andens verld förflyter ingen tid, om icke tankens rörelse angifver den
stigande upplysningens timslag — icke de tankar, som ängsligt
gömma sig i hjernkamrarna, eller dödfödda bäras ut i tomma
inbillningars svepning; utan de tankar, som manligt träda ut i lifvet, sprida
ljus och blifva en makt. Var ett folk ämnadt att tänka sådana
tankar, hvar skulle vi hällre söka det, än i ett land, der sjelfva
naturen är en mörkrets fiende. I ynglingar från Upplanden! J hafven
sett huru morgon- och afton-rodnaden vid denna tiden räcka
hvarandra handen, för att midt i natten sätta ett strålande diadem på
Scandias panna. Och alla hafve vi skådat, — då Solguden närmar
sig sydliga nejder — huru snödrifvan breder sig under våra fötter,
huru norrskenen flamma öfver våra hjessor, så att hvarken på vår
himmel eller på vår jord mörkret kan hafva något säkert fotfäste. Så
talar sjelfva naturen till oss. Och icke gafs det en tid, då Nordens
Söner voro döfve för denna stämma. Derföre grydde ock Andens dag
tidigt i Norden. Väl falla dess första strålar sparsamt genom dunkla
massor — hopade skepnader af hvarjehanda träldom; men utrymme
finne vi ock vara lemnadt åt manlighet i bragd och tanke. Redan på
sagans dunkla grund framskymta hugstora gestalter med klang i ord
och klang i svärd. De orden hafva fallit som ljusstrålar på bladen
i våra häfder — de svärden hafva inskurit sina bedrifter i minnets
taflor. — Dock — minnet, huru lockande det än är, måste i denna
stunden gifva vika, men vika af anledning, öfver hvilken det ljuft
skulle fröjda sig, om det ännu lefde. Eller tro vi icke, att
morgongryningen skulle fröjda sig åt dagens fulla glans, såsom åt sitt eget
väsendes innersta mening? Tro vi icke, att allt stort och ädelt, som
arbetat på dagens tidigare stunder, skulle dela vår glädje, att solen
nu står högt på vår himmel? Och frågar någon efter timmans namn,
så må han lyssna till det djupa och mäktiga dubbelslag, som ljuder
öfver nordlanden sedan Oscar den Förste fattade sin Konungaspira.
Ty i den stunden uttalade Han ord, som innebära historiens djupaste
andemening, på samma gång de gifva mål och helgelse åt hvarje rent
begär, som innebor i menskligt bröst, åt hvarje ädelt sträfvande, som
träder ut i dagen. Men de stora, de heliga orden, innebära icke blott
löfte och dermed vårt hopp — utan derjemte uppmaning. Lika rent
som vi glädjas åt det förra, lika klart må vi förstå den sednare. Af
hvem skulle den förstås, om icke af oss, som här stå mellan templet
och lärosalarna, af oss, som äro invigde åt Sanningens tjenst?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
