- Project Runeberg -  Berättelse om studenttågen till Lund och Köpenhamn sommaren 1845 /
217

(1846) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

317

Ber borta i söder, der svallar ett Sund
Emellan två grönskande stränder.

Deröfver om sommaren Leire till Lund
Sin helsning mtå svalorna sänder.

Ber sågo de gamle väl fordom ibland

En underlig hägring i natten,
När dimmor, som drömmar, uppstego vid strand

Ur vikarnas slumrande vatten.

Då börja der skepnader sväfva i sky

Och vattnet af fasa att brusa:
Be skuggor de mötas och Lampa och fly;

Men ängsliga vindarne susa,

Från furornas fjällar, från bokarnas ö ,

Sig samla de töckniga skaror.
Be mötas i skyarna högt öfver sjö

I strid utan dödar och faror.

Ber rida de vålnader, gammal och ung:
Sten Sture oc V Norrby och Blenda^

Och Absalon Biskop och Waldemar Kung
Och Gariar förutan all ända.

Och vindlös der seglar en flotta )nea* hast

5?å Sundets omtöcknade spegel.
Kung Christian der står vid sin knakande mäst,

Omiladdrad af blodiga segel«

En drabbning der ståndar vid midnattens Tid:
Standaret det sjunker och hafves.

Be kämpa så hård och så mödosam .-strid5
Men kämpa de måste förgäfves.

Ty sådan var domen, som Herren dem gaf,

I döden om strider att drömma,
När hjeltarne stego med hat i sin graf:

Bet hatet de kunde ej glömma.

Bet skräcker dem upp ur sin saliga ro:

Be äro till fullo ej döda.
Men städse förgäfves på seger de tro:

Ej ära de vinna, men möda.

Så höllo de ofta sin fåfänga strid,

När sommarens vänliga måne
Sig höjde derofvan och lyste sin frid

Utöfver båd’ Seland och Skåne,

En gång de så stridde en midsommarsnatt,
När morgonen redan var nära, ’

Och segren var ingens och striden var matt:
Bien solen gick upp i sin ära.

Tillbaka det dimmiga svärdet igen
Be itöttc i dimmiga skidan,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:43:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/studenttag/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free