Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Faa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
stålsvart, rifvande, bred och strid, —
men längre bort sågs den vredgad sjuda,
ett stenfylldt vad vill dess väg förbjuda,
då bryter den fram, den ryter dervid
och skummar och sväller af raseri,
och — hastar vidare, stolt och fri.
John Faa, han fattade plötsligt här
den sköna flyktingens hand med värma,
han visade henne elfven: wSe der!
dess svall, dess böljor, — mitt lif de härma;
den flyter stilla i skogarnas natt,
bland bergen speglar den himlens blå,
men åter af harm dess pulsar slå,
hvarheldst en dam för dess kraft är satt,
den lekar i frihet, den rasar i tvång
och åska blir då dess herdesång.
Som elfven är jag, — naturens son;
vi begge haft samma höglands-amma,
mitt väsens drifter från henne stamma,
mitt lynne tagit dess trots i lån,
och jag är döpt i den sakristia,
hvars hvalf är himlen den vida, fria,
döpt i den glödande solens bad
till något förväget, jag vet ej hvad,
till brinnande hat, till gränslöst förakt,
till lågande kärleks vilda magt.
Jag är, som jag är, — en ofrälst man,
riddareslag min slägt ej vann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
