Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förborgadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Helt ung var mon och mognad nyss,
i stormen, ej för vestans kyss,
en fjällväxt, fattig på behag;
dock låg i hennes anletsdrag
ett något visst af energi,
af vild och sällsam poesi;
hon var pikant, der så hon satt,
med utbreddt här, — en kolsvart natt, —
det nästan skylde pannans hvalf,
det på de bleka kinder skalf,
det öfver nakna skulderblad
flöt ned till hennes bältestad.
Ur ögonen, — hon halft dem slöt, —
en ljungeld då och då hon sköt,
ett eldsken likt, om du så vill,
som plötsligt, stundtals, flammar till
ur en vulkan, blott halfväckt än,
— sin underjord har själn, som den.
Klädd var hon, — endast svept fastmer, —
uti ett räfskinn; det föll ner
utöfver knäna jemnt och nätt,
— en konstlös sommartoilett, —
kring midjan fästad t hon det bar,
men barmen fri och blottad var
och sina späda armars par
hon höll i skötet sänkta ned,
och händerna på lek hon gned,
helt sysslolöst, mekaniskt blott,
— man skulle trott, hon drömde smått.’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
