Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förborgadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
Ej minsta vind, ej pust sig rör,
ditt eget hjertslag blott du hör;
en örn på sträckta vingars par,
— en kung bland foglar, stolt och djerf,
en röfvare till sitt förvärf, —
på kryssning högt i luften far,
nu blicken honom mer ej hinner,
det enda lefvande försvinner.
Förstummadt och bedöfvadt allt,
och känslolöst och hårdt och kallt!
naturn, i tidens äldsta dag
en upprörd ocean i glöd,
nu ligger här förstenad, död,
med trolldomsbundna böljeslag,
och soln med sina bjerta strålar
ett — lik blott sminkar här och målar.
Dock, luften är så frisk och ren,
den gjuter kraft i merg och ben!
igen med stärkt och hurtig själ,
begynner vikingen sin färd,
han kramar handen på sin värd,
han säger honom raskt farväl,
„tillvägs!u Förut hans cicerone
helt klumpigt luftar, stackars fåne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
