Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dess grundvalar skaka;
Hon vrålar, spyr eld, ... nu öppnar hon sig ...
Gud, nådig, barmhertig, förbarma dock dig!
Ramlande thordönen dundrande knalla,
Eldtöcknar skalla,
Sjöarna svalla
Mot rytande skyn.
Klipporna gunga,
Åskviggar ljunga,
Fasliga syn!
Ankrade seglare vågorna slunga
Mot himlabryn.
Templen af glödande eldkulor brinna;
£tt skrall! ... Än ett skräll1... palatsen försvinna,
I remnade jorden begrafva de sig ...
Gud! nådig, barmhertig, förbarma dock dig!*’
På samma sätt var han, tillfölje af sitt slafveri
under stundens känslostämning, den ena gången en
konungadyrkare, hvars löjligt hyperboliska smicker
till Gustaf den Tredje blifvit till ett ordspråk, och
den andra gången en ljungande republikan, hvars
frihetssinne uttalade sig i de mest enthusiastiska
verser, sådana som till exempel de följande,
adresserade till Washington och Nordamerikanerne, uti
poemet: Året 1783.”
„Må slafven i sin sång ett lättköpt .smicker blanda,
Min guddom Frihet är. Med denna frihets-anda
Jag helsar dig, o folk! som henne lifvat har.
Finns i Europa mer än blotta namnet qvar?
Du starka himlaheld, ehvar da börjar brinna,
Till halfgud älskarn höjs och flickan till hjeltinna;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
