Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijer hade först af alla de yngre poeterna
anslagit en ursprunglig ton, som skulle vibrera genom
hela nationens hjerta, och han hade dermed gifvit
klafven till en hel ny poetisk litteratur. Man skulle
kunna karakterisera detta geijerska slags vitterhet
med de ord, hvarmed han sjelf uti sitt herrliga
poem: „Manhem” beskrifvit den gamla tidens odalman:
„Det var en tid, det bodde uti norden
en storsinnt ätt, beredd för frid, som krig,
då, ingens slaf och ingens herre vorden,
hvar odalbonde var en man för sig;
med svärd han röjde våld, med plogen jorden,
med lugn för Gud och man han gick sin stig;
sig sjelf sitt värn, han visste andra skydda,
och kungasöner vaxte i hans hydda.
Till honom ej från vidt aflägsna stränder
med skeppen flöto konstiga behof,
ej krämarn musten sög utur hans länder,
ej flärdens yppighet hans vinst begrof,
men åkern plöjde han med egna händer,
hans tillit var hans arm, hans skött var hof;
vår konst att njuta är, hans var umbära,
och sjelf sig vara nog, var all hans ära.”
Geijers skaldekonst är sjelf denna odalman,
denna man för sig, som försmår hvad främmande
länder erbjuda, som plöjer med egna händer sin
egen mark och sätter all sin ära i att vara sig sjelf
nog. Den äIskar lika litet att vara fransysk, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
