Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att vara tysk, den vill vara fosterländsk och dermed
allt. Den urgamla sagan och häfden, se der den
jordmån, som Geijer anvisade åt poesien att
bearbeta! Och det är utan tvifvel en både rik och
tacksam grund.
För öfrigt är det icke blott i andan, men
äfven i uttrycket Geijer står som en nordisk skald,
i ordets speciella betydelse. Försmående lika mycket
alla gustavianskt akademiska fraser, som den
fosfo-ristiska rotvälskan, skapade han sig i viss mån ett
språk för sig, som utan att rentaf begrafva sig i det
obsoleta och medeltidsdammiga, likväl genom sin
kärnfulla ursprunglighet och enkelhet lifligt
påminner om folkvisan och krönikan. 1 Geijers prosa är
denna egendomliga stil kanske mest framstående,
och det måste medges, att den der någon gång
urartar till en viss hackig och knagglig lakonism,
den man nästan skulle kunna förlikna vid dessa
omedgörliga rullstens-sträckuingar, som så ofta störa
ens lustvandringar i äfven de skönaste svenska
landskaper. I hans poesi deremot förenas gerna denna
antydda enkla och temligen obearbetade diktion med
en högst märkvärdig musikalisk ton, som genomgår
det hela, likt den skummiga forssens enformiga, men
svärmiska brus eller det aflägsna ekot af ett
vallhorn uppe i bergen. Man må till exempel taga
hans förrnämnda romans:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
