Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag medger att denna beskrifning, för att handla
om våren, ännu har väl mycket snö och is och
storm, men den är imedlertid sådan Ling kunde
prestera den. Ling erkände sjelf att han icke egde
många toner för det milda, det ljufva här iveriden;
„min bildningsgåfva liknar vårt lands vinter, den har
inga blommor,” säger han i sitt Inträdestal i Svenska
Akademien, af hvilken äfven han mot slutet af sin
lefnad blef medlem; och han tillägger: „jag har vid
flera tillfällen sjelf varit en verklig ultra i stilistiskt
barbari, har icke sällan likt en vandal sönderslitit
den sköna slöjan på konstens gudastod.” Det är
sällsamt att höra en poet göra en slik bekännelse,
men Ling var en hedersman och han ville ej gå och
gälla för mer än hvad han verkligen var: ettstycke
gengångare från den nordiska hedendomens
skalde-lag, med- rimfrost i skägget och björnhud öfver
skuldrorna.
Hvem skulle tro det? denne man har likväl en
gång i ett blödsinnt ögonblick varit sig sjelf ända
derhän olik, att han skrifvit en hel lång idyll,
kallad „Kärleken,” en idyll i den fullkomligaste
schäferstil, en idyll med Damon och Werther i en
person, med både lam och stråhyddor, med
passioner af bomull och tårar af sockervatten! se här
huru i första scenen, — ty stycket är indeladt i
scener, — Herman sjunger, „med en
blomsterkran-sad flöjt i handen!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
