Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
illa anordnad, med tillägg af en del sentenser, icke
atan smak sagda. Öhlenschläger har gjort Beskow
den äran att öfversätta några af dessa dramer; jag
måste uppriktigt tillstå att det förvånat hela Sverge.
Med ett ord, Bernhard von Beskow är, högst
taget, en god poetisk talang och icke vidare. Det
har i Stockholm som annorstädes blifvit en mod i
vissa aristokratiska kretsar att hålla ett slags vittra
och artistiska soaréer, der man gör afvexlande
musik och lektyr, det vill säga: fyller luften med
granna fortepianovariationer och med klingande
verser; der är Beskow på sin plats med sina
poemer, han är, om icke så mycket som den isvenska
vitterhetens Thalberg, åtminstone dess Henri Herz.
Detta oförlikneliga klingklang finner man
isynnerhet i en mängd dejliga ting, som han skrifvit till
sin poetiska huldgudinna „Laura.” O, hvilka
aller-som-näpnaste små hofmarskalks-tankar här kokettera
i de allersom-käraste små vers-broderier! Hör till
exempel hans „Serenad” vid den förtjusandes, af
oskuldens englar bevakade läger!
„På purpurbädd sjönk solen ner,
bans hvila vill jag honom unna.
Dröj, glada lärka, — älskarn ber, —
att dagens återkomst förkunna!
Min Laura slumrar. Hennes famn
sig höjer, fri från jordens smärta.
Dess läppar hviskat sångarns namn,
han är i himlen: — hennes hjerta!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
