Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltför ultra-almqvistteka båda i fantastisk
komposition och i manér, för att hålla stånd inför en lugn,
opartisk och samvetsgrann kritik. Almqvist har i dessa
fall gjort sig skyldig till hvad som någorstädes i
Hamlet benämnes „outherod Herod.”
Jag har icke hittils nämnt om ännu en sida af
Almqvists författarskap, der hans originalitet är ytterst
påfallande: hans humor. Den må imedlertid så
mycket mindre förglömmas ur räkningen, som den
svenska litteraturen verkligen har så få humoristiska
författare att framvisa. Almqvist är onekligt en
man med djup humoristisk fond, han har på ett
lysande sätt bevisat det i „Ormus och Ahriman,”
i sina betraktelser öfver husdjuren uti den snillrika
afhandlingen om „Svenska fattigdomens betydelse,79
flera andra uppsatser att förtiga. Eftersom jag
händelsevis har till hands den sista skriften, vill jag
såsom prof på*den almqvistska prosan i ifrågavarande
genre citera blott några rader, deri han beskrifver
oxens figur, karakter och seder:
’’Den som har sinne för naturens fysionomier,
bör en gång riktigt betrakta oxens och kons
profiler, huru de föra sig och kasta ögonen. De äro
gestalter, som hafva en underbar pregel af
aktningsvärdhet; de se icke glada ut, ejheller melankoliska,
sällan onda, men likväl också icke skämtsamma»
De äro gravitetiska och förekomma alltid som ginge
de i värf. Man kan icke se någonting mera värdigt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
