Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Nå, jag vill då bli kär;
fastän att kärleken medför besvär,
skall jag försöka
fästman att spöka,
höjd på min klack,
sucka: ack, ack!
våndas och ängslas,
slutligen fängslas.
Ett jag dock ber,
förrn jag mig ger:
att den der — gåsen,
jemte den såsen,
som dertill hörer, nu genast, mon ftrére!
utan förskingring man fram Ull mig bär!”
Dahlgren älskade naturen högt, men han
uppfattade dess fenomener mestadels med ett
humoristiskt öga, ofta till och med temligen burleskt, och
hans landskapsmälningar äro i detta afseende af en
särdeles betecknande originalitet. I sin
,,Marche-route för Våren” liknar han April vid en gammal
hållkarl, som skall ut från gästgifvaregården och buda
opp hästar till Hans Excellence,
„jag menar Våren, som i galopp
på Sundets bölja hit åker opp.
Prompt honom skaffa femhundra yindar,
på.gafvel ställ alla led och grindar!
Som förbud hit nyss en gök anlände,
han sad’ sig vara till Vårn en frände,
han skrek som djefVulen från hvar stam:
„Fort, edra slynglar, med hästar fram!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
