Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet 1. Fosforisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 17
Hufvudsumman är i min tanka, att denna skald
under mera gynnsamma förhållanden, än de, hvilka
betecknade perioden för hans uppträdande på den
litterära banan, skulle efter all anledning ha blifvit för vår
vitterhet någonting ännu vida mer, än han blef, samt
att i alla fall den bittra, ovillkorliga fördömelse,
hvilken blifvit från mer än ett håll uttalad öfver honom,
är i åtskilligt orättvis, äfven sådan Atterbom nu engång
för alla blef och sådan han står afslutad framför oss i
den svenska skönlitteraturens historia. Såsom prosatör
har han häfdat sig ett anseende, hvilket icke skall
kunna undervärderas af någon billig och opartisk
domare, genom sina »Siare och Skalder^, ett arbete, som
öfverlefver honom, medan deremot hans filosofiska
„Stu-diertt förmodligen icke längre ens i Upsala hafva någon
synnerlig publik.
Atterbom var en af de stackars oskuldsfulla och
menlösa politici, (ty han gjorde sig stundom verkligen
till med att uttala en mening äfven i politiken!) hvilka
upprördes till djup sorg i sitt innersta, när-deras gamla
vän och kamrat Geijer »fann stugan för trångu och
plötsligen proklamerade sig en den nya tidens man.
Ehuru sjelf utgången af 1809 års politiska rörelse,
lyckades han aldrig att komma till insigt om det
väsendt-liga och berättigade i »tidens oroa, utan förblef i detta
afseende en omyndig man, fastvuxen i vissa
gammaldags doktriner, ur stånd att taga ens ett tuppfjät ut.
När Palmblad blef öfver Geijers förräderi förbittrad, så
att han slog nattmössan i bordet, drog Atterbom den
endast längre ner öfver ögonen för att obemärkt gråta
öfver det förfärliga, som skett. Imedlertid snyftade
han emellanåt så att hela Sverge hörde det; egentligen
var det synd om den beskedliga mannen och vi gjorde
orätt, då vi läto honom höra ondt derför. Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
