- Project Runeberg -  Grupper och personnager från i går /
134

(1861) [MARC] Author: Oscar Patric Sturzen-Becker
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet 9. Wilh. v. Braun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

134

Assar Lindeblad, en man af onekligen poetisk
halt, gjorde så godt, han kunde, för att gifva oss en
ny Tegnér; i sjelfva verket eftergjorde han understundom
denne så perfekt, att den store Esaias nästan blef
smått haj för honom, dock förblef publiken originalet
trogen och försmådde den outtröttliga imitatorn. Det
var, i det hela taget, en fattigdomens tid, men det
var dessutom för vår skaldekonst en tid af betänkliga
förvillelser och missförstånd. Det elegiska pjunketfrån
fosforisternas dagar och de stagneliska
malörts-grimaserna, hvilka ett ögonblick kommit i misskredit, — tack
vare Tegnérs friska uppslag, — passade nu på att,
om möjligt, åter uppnå värdighet och ynnest; man
började sålunda ånyo från olika väderstreck förnimma först
en lindrig och halfqväfd skaldesuckan och matta
mollackorder på lutan, derefter, då det visade sig att en
och annan öm själ dock lyssnade härtill, en allt
starkare och starkare skaldegråt; ändtligen blef det
fullkomligt skaldetjut, med ackompanjemang af gnisslande
toner öfver den vemodiga sittrans alla samtliga
strängar. Hade det hållit länge på, skulle Europa icke
kunnat undgå, att vända sin uppmärksamhet deråt och
fråga oss, om händelsevis hela den svenska
skaldekonsten råkat fast i en grind.

Den, som bland dessa nya gråtande skalder gret
måhända högljuddast, men onekligen med största
elegans i sin jemmer, var Bottiger, en sångare, som
redan den tiden röjde något mer, än medelmåtta, men
som just derigenom var så mycket vådligare för det
poetiska samhället, som han var i stånd till att angifva
en ton och bestämma en riktning för mer, än
ögonblicket. En ung, prydlig salongsman för öfrigt,
uppträdde Bottiger i sin poesi som en lifstrött eremit
vid grafvens rand; hans verld tycktes vara kyrkogården

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:33:28 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sturzgru/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free