- Project Runeberg -  Grupper och personnager från i går /
140

(1861) [MARC] Author: Oscar Patric Sturzen-Becker
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet 9. Wilh. v. Braun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

140

kunde man ofta, äfven den tiden Braun var som aldra
ungdomligast, höra någon yttra: „Men, herre gud!
hvad går det åt vår vän? han sitter ju och tjurar!44
Bland täcka flickor i fina verlden hette det aldrig
annat, än: „Min gud, hvad den Braun är tokig!44 men
denna tokighet var verkligen en så pass oskyldig, att
en förståndig och vaksam mamma „en permettait
l’en-tretien ä sa fille44, medan det åter icke gerna kunde
falla någon förnuftig moder in, att tillåta sin dotter „la
lecture44 af det tokeri, som densamme Braun nästa
dag gaf ut på prent, åtminstone icke utan noggrannt
urval.

Mot slutet af sin lefnad var Braun, jag medger det,
temligen blaserad, öfvermätt och likgiltig, och äfven i
hans sång röjdes det icke sällan ganska omisstydligt;
detta var den „ledsamhet44 i samlefnaden, hvilken på
ett så snöpligt sätt frapperade en och annan, som
gjort sig den föreställningen om mannen, att för en
bål punsch skulle han när som heldst vara färdig att
ge sällskapet en munter afton till bästa, men
solfläckarna i denna „glada själ44 hade dock en djupare grund.
Förlusten af en ungdomsvän, vid hvilken han hängde
med hela sitt väsens trofasthet, — och en vänsällare
karakter, än Wilhelm v. Braun, har jorden icke burit,

— gaf hans lefnadsglädje det första såret; ett annat,
ännu djupare och hvars ärr han till och med hade
svårt att dölja, gaf honom den ädla och sköna flickas
bortgång, vid hvilken han icke så mycket med sina
förhoppningar, som med sitt hjertas stilla dyrkan, hade
fästat sig från sina första ynglingaår. När Ebba v. B.
efter blott några få dagars sjukdom afled midt i sin
ungdoms blomma, skref Braun, sjelf sjuk, men eljest
för ögonblicket sysselsatt med redigerandet af en utaf
sina gladaste diktsamlingar, följande rader till en för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:33:28 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sturzgru/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free