Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet 9. Wilh. v. Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
det var vid sådana tillfallen hans sed, att gifva den sista
ungkarlsmiddagen åt brudgummen och dennes manliga
anhöriga och närmaste vänner, till hvilken kategori
Willi. v. Braun händelsevis råkade denna gång höra.
Inbjudningen väckte imedlertid inom Brauns dagliga
krets en icke liten sensation, några mera hetsiga bland
hans vänner ville till och med förmå honom, att begagna
detta så lyckligt gifna tillfälle till att demonstrera
genom sitt uteblifvande. Braun gick naturligtvis på
middagen, gjorde ära åt värdens anrättning, tömde sitt
glas i botten vid skålen för excellentissimus och var
från början till slut älskvärdheten sjelf. Men under
det konversationen vid bordet pågick som högljuddast
och champagnebuteljerna togo gästernas uppmärksamhet
i anspråk, passade Braun oförmärkt på att smyga i sin
ficka ett litet — franskt bröd. Beväpnad med detta,
skyndade han från middagen direkte till en af sina,
den tiden som „rabulister“ värst utskrikna vänner,
störtade genom dörren med buller och bång, rusade
rakt inpå sin man, öppnade med häftighet munnen på
honom och — stack brödet in mellan tänderna,
yttrande till den förbluffade med komiskt allvar: „bit!
tugga! svälj! .... se så, gudskelof! nu har också du
ätit Brahes bröd.“
Det var hans sätt att taga saken på, och det var
också utan tvifvel i alla afseenden ett vida riktigare
sätt, än det att „demonstrera“ i ogjordt väder.
Någon gång, när Braun i de sednare åren föreställde
sig möjligheten af en bräcklig ålderdom, föll den
tanken honom in, att söka ett — postkontor! Han gjorde
imedlertid aldrig, så vidt jag vet, allvar deraf och så
godt var det; förmodligen hade han också aldrig
„kom-mit i åtanka“. Hans sångmö födde honom underbart
i alla fall till döddagar, hans behof voro icke många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
