Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet 10. Pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
så till sägandes — viril fullhet och der Jenny Lind
verkligen icke etc. etc.u
Detta, att säga ett godt ord om fru Enbom, men
framför allt att i samma andedrag nämna Jenny Lind
i en linie nedanför henne, det var att med bestämdhet
bringa Lindeberg i extas och det trefligaste lynne.
Följande dag kom han med sin lilla teaterrevy sjelf upp
i redaktionen; Aftonbladskorgen fick måhända en sned
sidoblick, men man talade ej ett ord derom.
Det låg någonting chevalereskt i Lindebergs
tillbedjan af fru Enboms artistiska storhet, ehuru denna
tillbedjan någon gång yttrade sig på ett sätt, som var
mera komiskt, än romantiskt. Fastän hvarje intimare
förhållande mellan honom och denna sångerska, —
hvilken, som man vet, engång varit fru Lindeberg, —
för längesedan hade upphört, och fastän han hade
orsak att lyckönska sig till denna återvunna frihet från
en förening, der någon egentlig harmoni icke varit
möjlig redan af den grund, att den ena parten hade
af naturen alltför mycket muskulöst anlag till att
ensidigt dominera och heldst göra solo, upphörde han
dock intet ögonblick att beundra fru Enbom, såsom ett
musikaliskt och dramatiskt mirakel, och att vid första
tonen utaf denna strupe eldas ånyo till sin löjtnantliga
ungdoms lifliga känslobrand. Fru Enbom var utan
tvifvel och än mera hade varit en lyrisk
användbarhet; hon fyllde sitt parti, hvad än man gaf henne, men
hon fyllde det utan synnerligt behag och hon mindre
utförde ett stycke, än slog sig igenom detsamma;
hennes framträdande hade alltid något af en
puksla-gare och när hon dunkade igenom en bravurscen, var
man alltid rädd att hon af lutter dugtighet skulle tappa
någon af trumpinnarna på golfvet. Men för Lindeberg
var detta manér det passionerade, det patetiska, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
