Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet 12. Jenny Lind. -- Emilie Högqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
någon bestämd mening; det hörer till pratet, liksom
detta andra om hennes förskräckliga from het och
guds-nådlighet uti en sednare tid, om hennes tillgifvenhet
för qväkaresekten och hennes aktier i ostindiska
mis-sionsentrepriser.
Till kapitlet om Jenny Linds verkliga klokhet må
deremot utan tvifvel räknas, att hon haft den
sjelföfver-vinnelsen, att sluta i tid och söka en huslig lycka i
stället för den aldrig rätt säkra konstnärliga, hvilken
beror på en allmänhets nyckfulla tycke. Jag medger,
att det för många var en högst slående öfverraskning,
när det en dag om vintern 1852 förspordes från Boston
i Amerika, att denna Jenny, hvilken man vänjt sig
att betrakta som en himmelsk hägring, som en
förkroppsligad ton, som ett luftigt, poetiskt något i blonda
lockar, endast för tillfället utrustadt med ett par fötter,
beräknade för en knagglig, men kort jordvandring, att
denna Jenny, i hvilken några till och med tänkte sig
den nya heliga jungfrun eller åtminstone ett ypperligt
helgonämne, — helt plötsligt hade tagit sitt afgjordt
jordiska beslut att— gifta sig, och med hvem? Meden
af dessa lorder, markiser, prinsar, hvilka så länge gått
utanför hennes fönster, suckande de mest romantiska
suckar? nej, med „en herr“ Goldschmidt, — pianist.
Man kunde icke försona sig med denna tanka, att hon,
den högre uppenbarelsen, fenomenet, idéen, hon, den
europeiska, den transatlantiska, skulle sluta med
någonting så „platt“, som en madame, hvad var det nu? —
madame Goldschmidt, och från sin madonnahöjd ramla
ner i en smutsig judgata i Hamburg, och man hade
nästan lust att bli desperat deröfver. Det haglade
qvickheter — onda qvickheter! — öfver den ännu nyss
så afgudade. „Således,“ – sade den ena, — „detta,
hvad vi an togo för en lysande stjerna på firma men tet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
