Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
styrelse och hans efterföljares skuggrädda system gjorde
det betänkligt att tala ett djerft ord.
Redan i »Svea”, som, om man så vill, var en
tendens-digt, lät Tegnér ana hvad andas barn han var i
politiken; 1813 sjöng han tydligare i sitt herrliga poem
“Hjelten”:
“Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta lexa
evigt repas opp igen;
Hvad förmnltnadt är, skall ramla,
och det friska, nya växa
upp ntor förstörelsen”!
och dessa vittnesbörd om hans sympatier för den
liberala saken äro icke de enda, som stå att finna i hans
poemer från denna tid. Men ännu bestämdare framstår
han som en “tidens son” i åtskilliga tal af dem han
som professor höll vid universitetet, och bland dessa
må, såsom särskildt karakteristiskt, framhållas det vid
jubelfesten 1817 till Luthers minne.
Detta tal, hvilket, i förbigående sagdt, icke finnes
intaget i de tre delar prosaiska skrifter, som biskopen
Tegnér utgifvit, hörer i sin helhet till det mest
genialiska, som flutit uren svensk skriftställares penna,
kanske i sitt slag till det märkligaste, någon litteratur eger
att uppvisa. Med ömsom sarkasmens piska, ömsom
allvarets tveeggade svärd slående omkring sig till alla sidor,
tuktar här talaren på en gång alla de vanarter, han ser
omkring sig, bigotteriet och den tyska töcken-metafy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
