Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lefnadshistoria skal! säga verlden, liksom den säger
mig: det gifves en kärleksfull gud, som styrer allt till
det bästa”. Jag har funnit dessa ord karakteristiska,
och man skall säkerligen med mig finna dem sådana;
vi träffa häri, från första ögonblicket, anslagen den ton,
som genomgår hela arbetet, så till vida som det här
och der från det jemna rent berättande hufvudelementet
lyfter sig till reflexion, till sjelfbetraktelse och
åskådning af lifvet. Det är en barnslig fromhet, en tillit till
försynen, en tro på det goda hos menniskan, hvilket
allt dessutom, öfverhufvud taget, flerastädes i Andersens
olika verk uttalar sig, och hvilket väl ej ensamt, men
väsendtligt skänker hela hans skaldiska personlighet
detta älskvärda, som är en så vacker ersättning för det
i högre mening beundransvärda, storartade, slående.
I sanning! Andersen, om någon, har också i hela
gången och utvecklingen af sitt lif haft en rik anledning
att fostras och stärkas i denna fromma tillförsigt, denna
himmelsblå lefnadsfilosofi. Äfven han har till sina tider,
särdeles i de yngre åren, haft mulna stunder och måst
smaka på den bittra kalken, men hvad hårdt, han
pröf-vat, har dock alltid haft en öfvergång till ett bättre,
han kan sägas hafva haft medgång till och med i sina
största motgångar, en lycka, ja en förunderlig lycka
i sjelfva olyckan. Han har, om man så vill, icke
plockat lifvets rosor, utan att rifva sig pä dess törnen,
men hur mången, som med sårade händer ändtligen
griper efter den sköna blomman, ser den icke i det-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
