Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
period, hvilken här passerat förbi våra blickar, men
likväl såsom författare bildar en naturlig öfvergång till
det sednare afsnidtet af den norska skönlitteraturen,
är Henrik Herman Foss. Skaldestycket “Tidsnornerne”,
— af hvilket en afdelning här är intagen, — röjer en
oallmännelig talang, som efter all anledning skulle
hafva blifvit en af den norska vitterhetens vackraste
äror, såframt icke embetsmannavärfven och
statsmanna-lifvet tidigt hade dragit denna genius in på ganska
andra banor och med få mellanstunder tvungit lyran att
hänga tyst och förgäten på väggen. Foss har i de få
stycken, han skänkt sitt fäderneslands poetiska
litteratur, visat en synnerlig förmåga öfver formen, en
lif-lighet och en rörlighet i stilen, hvarigenom det yttre
konstnärliga elementet på ett intagande vis träder i
harmoni med det skaldiska inre. Hans “Tidsnorner” äro,
såsom han sjelf benämnt dem “et Leilighedsdigt”, det
vill säga, de äro hvad man nu ville kalla ett
tendens-poem, framkalladt af en situation. Det daterar sig från
sjelfva tidpunkten omkring “Daemrings”^striden;
mycket gäste i det ögonblicket i Norge, mycket kaotiskt
var i rörelse, det var af vigt att ett ordnande ord höjde
sig, att en klar, definierande tanke företog sig att reda
sakerna en smula på ömse siden*. Det är ett sådant ord,
en sådan tanka, som i “Tidsnornerna” uttalar sig med
en mognad mans kraft, men på samma gång med en
ynglings poetiska värma. “Jag önskade kalla allt vid
sitt rätta namn, — säger skalden, —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
