Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skiljning; han blef sålunda excentrisk, vårdslös, dunkel,
disharmonisk. Han blef en Ole Bull på en skorrande
bondfiol. På samma vis, i det han ville framkalla en
nationell anda i vitterheten, drefs han af sin fallenhet
för öfverdrifter till att fördömma och vraka allt, som
icke var fullkomligt äkta björnpels- norskt, och han
frukrade nästan gift i luften vid hvaije pust från
sydligare literaturer. Han var i allo ett poetiskt väsen,
mera fantasirikt likväl, än känslorikt, ett väsen af goda
fragmenter, men som alldrig blef till något rätt helt.
Måhända att han, i fall han fått lefva, ännu hade
kunnat sätta sig, fatta sig, blifva ett mera helgjutet; hans
sidsta poetiska inspirationer synas nästan låta ana detta.
Må vi då respektera hans namn mindre för hvad han
var, än för hvad han kunnat blifva.
I Welhaven finna vi straxt skalden - konstnären.
Bildad, ansad, kritisk, erkännande att i litteraturen
det allmänt humanistiska ganska godt låter förena sig
med det karakteristiskt nationella, och att konsten just
är poesiens konungaskrud, har han på ett lysande sätt
visat att man kan vara en i anda, såväl som i uttrycket
rätt äkta norsk skald, utan att hvarken kläda sig i
björnhud eller försöka slunga fjällstycken omkring sig i alla
väder. Welhaven eger kanske icke Wergelands
fantasi-liflighet, men han känner deremot djupare och hans
poetiska intuition är ojemnförligt klarare. Det är intressant
att i detta afseende sätta vid sidan af hvarandra några
af de många olika stycken, hvilka här meddelas oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
