Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det skinnende hisset med svovimulmet over!
kom lyndiademte i tordenkyrads!”
och der skalden sjelf seglar af till himmels med
“stormbyn till storsegel och en ljungeld till vimpel”! Hela
detta stycke är ytterst karakteristiskt och såsom sådant
fullkomligen på sin plats.
Vid Welhavens sida står i den nyaste norska
vitterheten A. Munch. Man har kanske icke utan grund
förevitat honom någon blek sentimentalitet, men i hans
^Efemerer” förekomma imedtertid många både till form
och innehåll anmärkningsvärda och vackra
småkom-positioner, och hans dramatiserade “natscene”: “Donna
Clara” har alltid synts oss ett poem af mer än
all-dagligt värde. Vi tycka nästan att denna skald blifvit litet
styfmoderligt behandlad i anthologien; man träffar här
blott fyra stycken af hans hand, hvilka visserligen äro
af förtjenst, men likväl icke torde gifva läsaren en
alldeles tillräcklig idé om Munchs skaldskap.
Bland öfriga yngre poeter, som i närvarande
samling blifvit representerade, träffa vi K. Monsen, en ung
man med omisskännelig talang, J. Moe, bekant som
medutgifvare med Asbjörnsen af norska folksagor,
Sivertson, Collett, Monrad, Hartvig Nissen, Thue, Örn
Blom, hvilken sistnämnde både i lyrisk och dramatisk
form försökt sig som komisk skald. Det är redan den
andra nya falangen, som rycker opp i den norska
skönlitteraturen sedan 1814.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
