Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett missförstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
ETT MISSFÖRSTÅND.
Det var om vintern 1841.
Scenen försiggår på Maria Kyrkogård i Stockholm.
Ni väntar er en roman å la Spiess, ett äfventyr
ä la Hoffman, en berättelse med spöklika gester, en
fantasi draperad i hvitt lakan och med tasslande steg;
men ni bedrar er, det är tvärtom en novell af den
mest menskliga art i verlden, en novell i brun surtout
och spanskrörskäpp, å ena sidan, och å den andra i
kappa af skotskt tyg och muff af chinchillaskinn!
Vid ofvan anförda tid ådrog sig en egen, ganska
romanesk — hundhistoria hela den svenska hufvudstadens
lifligaste uppmärksamhet. En lurfvig individ af
hund-slägtet hade utvalt en af grafstenarne på Maria
kyrkogård till sitt dagliga uppehåll; den personifierade
troheten, höll han här oupphörligen vakt, som om han
väntade den yttersta dagen, då stenarne skulle lyftas
från sina grifter och hans herre bland andra
längesedan aflidna dödlige skulle uppstå i en förklarad
gestalt. Tusen berättelser gingo i svang om „Fidéleu
eller, som han också kallades, Fille, man bråkade sin
hjerna med oändliga gissningar rörande rätta
sammanhanget med detta sällsamma factum, man skref i
tidningarne verser till Filles ära, man utgaf hans porträtt
från den litografiska pressen, och från morgon till
qväll hvimlade kyrkogården af nyfikna menniskor,
hvilka dock en gång ville skåda detta underdjur och
sjelfva öfvertyga sig om sanningen af de kringlöpande
mer och mindre utstofferade berättelserna.
Gemenligen, när en dylik tilldragelse någon tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
