Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minoritetsmotion från Malmö i detta syfte, men den kom icke ens upp på
dagordningen.
Först den 19 januari 1920 framlade förbundsstyrelsen ett förslag till alb
män omröstning angående förbundets anslutning till landsorganisationen.
I ett manifest till Svenska typografförbundets medlemmar, infört i Svensk
Typograf ^Tidning n:r 3 för 1920 motiverades förslaget av förbundsstyrelsen
på följande sätt:
Tidens lösen är framför allt samling! Mäktigare än någonsin brusar över världen det
kommunistiska manifestets ord: "Proletärer i alla land förenen eder!" I dag förstå också
de flesta nödvändigheten och ofrånkomligheten av denna samling. Vi känna oss alla
beroende under samma förhatliga system, det kapitalistiska lönesystemet, vi lyda därunder
alla även om lönevillkoren äro något skiftande. Samlingsparollen är icke ny, den har
givits under årtionden, men medlemmarna hava hittills avvisat densamma. En glädjande
detalj till detta faktum vilja vi dock framhålla. Skaran av anslutningsmän har för varje
gång frågan varit till avgörande vuxit. Sista gången frågan avgjordes genom allmän
omröstning inom förbundet (den 7 december 1907) voro anslutningsmännen blott 54
röster underlägsna motståndarna. I det stora hela har nog känslan för samarbete alltid
funnits bland kårens stora flertal, men man har dumt nog resonnerat som så, att samarbete
med andra arbetaregrupper ändock borde kunna äga rum även om förbundet bibehölle
sin fristående ställning. Detta resonnemang har visat sig sakna bärkraft. Vi hava aldrig
dragit oss från fullgörandet av vår solidaritetsplikt mot våra för bättre existensvillkor
kämpande klassbröder och vår hjälp till metallarbetarna 1905 belöpte sig exempelvis
till närmare 40,000 kronor.
Med detta i minnet, torde det intressera vilken ställning Järns och metallindustriarbetares
förbundet intog till vår strid i somras. Deras kongress, som var samlad under strejken,
gav oss tillfälle att genom en representant få redogöra för konfliktens allvarliga innebörd.
Man hade dock icke tid till en ingående behandling av frågan — blott några tarvliga
anmärkningar om vår bristande solidaritet fälldes — och så beslöts ett sympatiuttalande
— det var tack för hjälpen. Ett förslag om ekonomiskt understöd avslogs med den
betecknande motiveringen att vårt avtalsförslag icke medgav strejkrätt och att man därför
var rädd för konsekvenserna att understödja vår sak vid blivande underhandlingar med
arbetsgivarna. Blotta löftet om ekonomiskt stöd hade säkerligen i vår strid varit betydelses
fullt. Arbetsgivarna byggde på vår isolerade ställning, men om vi kunnat åberopa stödet
från andra arbetareorganisationer hade deras fälttågsplan korsats och de hade därmed
tvingats att snart nog uppge striden. En seger för oss hade säkerligen blivit betydelsefull
för hela den svenska arbetareklassen, ty en seger för en arbetaregrupp ökar alltid möjligs
heterna för andra arbetaregrupper. Metallarbetarna voro dock icke de enda som sveko
våra förväntningar. Exemplet skulle kunna mångfaldigas, men det anförda får vara nog.
1919 års strid har emellertid lärt oss att vår anslutning till landsorganisationen är ofråns
komlig. Vår ställning som organisation undergår härmed ingen nämnvärd förändring.
Praktiskt taget kommer anslutningen blott ha till följd, att det ekonomiska understöd vi
förut frivilligt lämnat våra kämpande klassbröder blir en skyldighet i form av uttaxeringar
vid större konflikttillfällen, men vi erhålla i gengäld rätt till motsvarande stöd. Hittills
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
